Snart har det gått femton år sedan Saba blev färdigutbildad barnskötare och började vikariera. Då låg ingångslönen på runt 17 000 kronor men lönen hon fick var 16 400 kronor. 

–  Jag var väl inte så trygg i mig själv då och vågade inte säga så mycket. Jag blundade. Chefen sade att det rättar vi till sedan, men när jag senare blev fast på en annan förskola känns det som jag blev överkörd.

I dag tjänar hon 24 200 kronor och även om det finns de som tjänar mindre än hon gör på förskolan där hon arbetar i  dag så känner hon inte att hon har kommit ikapp riktigt. Hon bor ensam i sin lägenhet men tycker ändå inte att hon har särskilt mycket pengar över.

–  Det är värre för dem som har barn. Jag klarar mig ändå. I år har jag bra vinterstövlar och jacka så det är inga stora utgifter. Jag sparar lite varje månad för att kunna åka till Eritrea och hälsa på släkten och jag vill köpa en ny soffa så småningom. Jag tycker inte om att låna pengar så jag sparar.

(Texten fortsätter nedan)

Hon vet att vägen till högre lön går via samtal med chefen men tycker att det är svårt. 

–  Men jag är inte bra på att sälja in mig själv. Gillar inte det här att jag måste bevisa. Chefen vet ju att jag gör mitt bästa, är på plats ofta och tar ansvar. Hon borde se det själv. Men det är klart att man måste visa henne också.

Förskolan hon arbetar på har sex avdelningar och 20–25 anställda. Det är fler än hon som har låg lön.

–  De flesta som har låg lön, är jag och andra som inte har svensk bakgrund. En svensk tjej har samma men hon har varit tjänstledig. Vi pratar om det ibland på jobbet och jag tänker att mina svenska kolleger också är bra på att jobba. Jag vill ju inte att de ska ha lägre lön. Det blir så tråkigt med lönepratet. Varför ska jag prata till mig en högre lön samtidigt som andra med låg lön inte får. Det är svårt. 

Hon har jobbat på samma arbetsplats i tio år och ett år fick hon 1 000 kronor i tillägg.

–  Men det var en gång. Jag är ändå inte ikapp.