Det är över trettio år sedan som Kristina Persson började jobba i Ljusdals kommun. Hon var 18 år och månadslönen var under 10  000 kronor i månaden, en summa hon sällan kom upp till eftersom hon jobbade timmar i hemtjänsten. 

–  Sedan har jag jobbat mest i äldreomsorgen och trivts med det. Fast lönen är för låg i det här yrket, säger hon.

Lönerna ökar – men det gör utgifterna för mat och telefon också.

Lönerna ökar – men arbetare sackar efter

Löner

Hon har ändå klarat sig bra utom en period när hennes två barn var små och hon var ensamstående.

–  Då hade jag 1500 kronor kvar när allt var betalt. Det skulle räcka till mat och kläder till oss allihop. Det gällde att planera och storhandla. Det gick, men det blev inte något över.

Kanske var det redan då hon bestämde sig för att kämpa sig till en bättre lön.

–  2010 kom medarbetarsamtalen och lönesamtalen in. Jag har tagit på mig mycket olika saker, men jag har ju gjort det för att jag gillar det också. Man kan ju inte bara säga att man ska ta ansvar och inte göra det. Jag har haft lätt för mig och det har säkert påverkat att jag fått en bra lön.

(Texten fortsätter nedan)

Efter senaste löneökningen i december skulle hon ha fått 28 650 kronor i månaden. Så blev det inte för nu har Kristina sagt upp sig. Under de senaste tre åren har hon utbildat sig till yrkeslärare på högskola och nu i januari fick hon sin första fasta tjänst på Utbildningscentrum som vård- och omsorgslärare.

– Jag började plugga när jag kände att om jag ska göra något nytt så är det nu. Jag har vickat lite under utbildningen och tycker verkligen om det. 

Den nya lönen är också bra mycket högre än vad hon skulle fått på boendet där hon arbetat i över tjugo år.

–  32 000 kronor blev det. Många säger ”oj, vad mycket!”, men jag har verkligen kämpat med studier och jobb samtidigt i tre år och det var värt det. Så här bra har jag aldrig haft det. Barnen är utflyttade och jag är gift. Jag har till och med börjat tänka att jag ska köpa en ny bil. Det har jag aldrig haft råd med förut.