Chefen klagar när Pernilla prioriterar sitt barn
Pernillas dotter utreds för flera olika neuropsykiatriska funktionshinder. Arbetsgivaren tyckte att Pernilla var borta för mycket och ville att hon skulle börja jobba halvtid.
– Jag sade att det har jag inte råd med.
Genrebild (den avbildade personen förekommer inte i texten.)
Allt började för två år sedan. Efter att ha blivit osams med sin klasskompis ville inte Andrea gå till skolan mer. Hon vägrade. Andrea har ännu ingen fastlagd diagnos, hon utreds fortfarande. Men läkarna tror på Asperger eller autism och ADD. Hon har dessutom tvångstankar, så kallad OCD, som bland annat innebär att föräldrarna måste ta ett kort på spisen varje kväll så att hon ser att den är avstängd.
Nu slits hennes mamma mellan en chef som vill ha henne på plats och en dotter som behöver stort stöd.
– Det blir en jäkla stress.
Andrea går i sexan nu, men har inte gått till skolan på nästan hela hösten.
– Det går lite i perioder, berättar Andreas mamma Pernilla över telefon.
Hon arbetar som vårdbiträde inom hemtjänsten i en mellanstor svensk stad och berättar om en vardag med toppar och dalar, om en månadslön som alltid äts upp av något. Är det inte vabb så är det egna sjukdagar på grund av utmattning.
För att få dottern att till skolan handlar det om att förbereda, prata, försöka. Kuratorn på skolan uppmanade först familjen att helt enkelt tvinga dottern dit, men av det blev det bara värre, säger Pernilla.
– Vissa dagar kommer hon inte upp ur sängen. Andra dagar kan det gå jättebra, hon klär på sig, men sedan säger hon plötsligt att hon inte tänker gå dit. Det är helt tvärstopp.
Det enda hon tänker på är att verksamheten ska rulla på. Hon har flera gånger sagt att ’det här är dina privata problem, det här ska inte påverka ditt jobb’. Vad ska jag göra då?
Pernilla berättar att hennes chef i början var förstående. Men när de såg hur mycket det påverkade hennes arbete började de med Pernillas ord ”gnälla”. Hon fick en ny chef i mars, men det har inte blivit bättre.
– Hon var så himla förstående från början, men sedan har det bara blivit massa suckar och klagomål och gnäll på att jag måste vara hemma. Det enda hon tänker på är att verksamheten ska rulla på. Hon har flera gånger sagt att ”det här är dina privata problem, det här ska inte påverka ditt jobb”. Vad ska jag göra då? Säga till skolan att dottern kan inte komma, för jag måste jobba? Man sitter mittemellan, det är så det känns.
Det blev mycket vabb tills hon nyligen hade ett möte med personalavdelning och chef. De ville att Pernilla skulle gå ner till halvtid för att det skulle bli lättare att lägga scheman.
– Jag sade att det har jag inte råd med helt enkelt.
Sedan när utredningen är klar kanske vi kan få lite verktyg därifrån att försöka hjälpa henne. Vi hankar oss framåt. Kämpar på.
Kompromissen blev att hon nu arbetar 80 procent. Eftersom det är så nytt vet inte Pernilla hur det kommer att funka, men hon ser ändå positivt på framtiden. Även om det förstås fortfarande finns mycket oro kvar kring dottern.
– Ja, gud. Jag är jätteoroad för hennes framtid. Jag vill att det ska funka för henne, att det ska rulla på. Vi hoppas att det kommer att göra det och vi har stöd från socialtjänsten, de är med hela vägen.
Vad ser du för ljus, var finns ditt hopp?
– Just nu är vi inne på att hon ska få medicin mot sin oro eftersom hon är orolig för allt. Där ser vi lite förhoppningar. Sedan när utredningen är klar kanske vi kan få lite verktyg därifrån att försöka hjälpa henne. Vi hankar oss framåt. Kämpar på.
Fotnot: Pernilla och Andrea heter egentligen något annat.
