Anna Lidén med sin tioåring.

Anna Lidén med sin tioåring.

Det skiljer tio år mellan Annas två barn, den yngste är tio år och står på utredning för autism och adhd. Han har utöver det så kallad könsdysfori, det vill säga att köns­identiteten inte stämmer överens med det kön han föddes i.

– Det är mycket möten, bup, läkare, situationer man måste lösa. Man hinner knappt med jobbet, säger hon.

Hon är just nu hemma med långtidsvabb med tioåringen. Barnet är sjukskrivet från skolan, klarar inte att gå dit. Problemen är inte nya, berättar Anna:

– Han slutade gå i skolan i september, men det funkade inte innan dess heller. Han rymde. Var ledsen och arg. Inte sedan han började skolan har skolgången funkat.

En vanlig dag är upphängd på rutiner, Anna berättar att hon måste berätta och förklara allting.

– Det får inte vara några oförberedda saker, då funkar det inte.

Anna Lidén.
Anna Lidén.

Både hennes chef och hennes kolleger har stöttat och varit förstående. Hon håller kontakten med mejl och en gemensam chattråd med jobbarkompisarna.

– Det är ingen som gnäller. Alla tycker att familjen ska gå före. Det är väl en själv som har dåligt samvete.

Det tuffaste har i  stället varit att argumentera med Försäkringskassan.

– Jag har själv varit sjukskriven i perioder. Det tar ju på en. Och då har Försäkringskassan inte varit behjälpliga om man säger så. Utredningarna har tagit månader. Så det tar både psykiskt och ekonomiskt att ha en sådan här situation.

Jag hoppas att vi så småningom landar i att han kan vara i skolan och att jag kan återgå till jobbet. Men jag tror inte att jag kommer att kunna jobba heltid än på ganska länge.

Anna Lidén

Hon berättar att hon varit hemma utan lön eller ersättning flera gånger, något som alltså till sist ledde till att hon tvingades få skuldsanering.

– Självklart har ekonomin blivit jättelidande. Dels på grund av min egen sjukskrivning, dels då jag har varit hemma med barn och inte fått beviljad vabb. Jag har varit hemma jättemycket.

Hon säger att hon saknar sitt arbete.

– Jobbet var länge min fristad. Det var där jag fick vara jag, prata av mig med mina kolleger och tänka på annat.

Hur ser du på framtiden?

– Just nu kämpar jag på för att få i  väg honom till skolan. Jag hoppas att vi så småningom landar i att han kan vara i skolan och att jag kan återgå till jobbet. Men jag tror inte att jag kommer att kunna jobba heltid än på ganska länge.