Hon bytte jobb för att hjälpa sitt barn med autism
Malin Skotte bytte jobb från undersköterska till barnskötare för att arbetslivet skulle gå att kombinera med att vara förälder till ett barn med autism och add. Ändå är det inte alltid lätt.
– Ibland är det snabba ryck när skolan ringer.
Malin Skotte.
Tidigare jobbade Malin som undersköterska på ett LSS-boende. Hon jobbade mycket natt och hade en vuxen son som fick ha koll på de två småsyskonen. När hon gick till jobbet sov de små och hon kunde vara med och ta dem till skolan när hon kom tillbaka på morgonen. Men den störste flyttade hemifrån och då funkade det inte längre.
– Då bytte jag jobb. Jag är barnskötare i grunden, så det var inga problem.
För två år sedan diagnosticerades Ola, som i dag är 14 år, med autism och add.
– Han har svårt att sortera intryck, alla sinnen är på högvarv hela tiden. Han säger själv att det är som att ha Gröna Lund i huvudet.
Det låser sig och för att få honom till skolan måste Malin följa med honom. Bra dagar går det att lösa genom att Ola följer med Malin till förskolan och så tar hon med honom till skolan vid rasten klockan åtta.
– Men skulle jag däremot ha en tur där jag börjar halv åtta vid frukost och ska följa mitt barn klockan åtta, då uteblir jag ju från jobbet. Då sätter jag kollegerna i kläm.
Det är klart att man är orolig. Men Ola säger själv att när han fick sin diagnos så kände han lättnad.
Hon löser det genom att ta ut vabb, något som hon har fått av Försäkringskassan trots att Ola är äldre än tolv år, den normala gränsen för rätt till vård av sjukt barn. Malin har fått rätt till vabb eftersom Ola har ett självskadebeteende.
– Vi har legat inne för akutbedömning, suicidbedömning, och efter det var det inga problem att få vabb. Det är det som gör att jag måste vara tillgänglig hela tiden.
Hon berättar att sonen dunkar huvudet i väggen, biter sig själv i handen, tar tabletter ibland.
– Han vill bara få bort ångesten. Få bort det som är jobbigt i huvudet.
Det är tuffa dagar. Hon säger att hon klarar det tack vare förstående kolleger och en chef som har varit ”guld”.
Rätt till vabbersättning hjälper förstås till, men eftersom Försäkringskassans regler säger att man måste ta ut 25, 50, 75 eller 100 procent tär det på kassan.
– Så mycket behöver jag ju inte vara borta om jag ska hjälpa honom till skolan. Då ställer det ju till det, för vi får inte en vikarie på två timmar. Då blir det löneavdrag i stället och jag får ingen ersättning från Försäkringskassan. I den mån det går försöker jag byta arbetstid så att jag kan börja senare vilket då gör att jag jobbar senare på eftermiddagarna.
Hon berättar att hon också har fått omvårdnadsbidrag, något som föräldrar till barn med funktionsnedsättning kan vara berättigade till.
Hur ser du på framtiden?
– Det är klart att man är orolig. Men Ola säger själv att när han fick sin diagnos så kände han lättnad. ”Mamma, det beror på någonting, jag är inte dum i huvudet.”
