När Maria frågade hur det var, började Zenia gråta och berätta att hon blev mobbad.
Maria arbetar på ett äldreboende i en stor stad. Allt skedde för fyra år sedan och det började med att hon lade märke till att en kollega, Zenia, inte verkade må bra. Maria frågade hur det var. Då brast allt.
– Hon började gråta och så berättade hon allting. Jag sade, varför har du inte sagt nånting? Jag sade att sånt här måste man ta tag i på en gång.
Vad det handlade om var att Zenia utsatts för mobbning och rasism och det var framför allt en person i personalgruppen som var som en ”ledare” för mobbningen.
– Hon fick i regel alla med sig. Ingen vågade säga emot henne. Jag vet inte varför de var rädda för henne. De var väl rädda för att själva bli mobbade, säger Maria.
En tid efter att Maria frågat hur det var fick hon själv höra hur en kollega använde n-ordet när Zenia, själv svart, var med. Maria berättade hur hon reagerade:
– Jag höll på att gå i taket! Man säger inte så! Det var ren rasism och det var just de svarta som blev mobbade.
Maria röt ifrån inför hela gruppen och gick sedan in till sin chef som enligt henne inte tog tag i situationen. Då vände hon sig i stället till facket.
Kommunal kontaktade Zenia och chefen. Det hela ledde till att personalavdelningen kopplades in och det blev ett möte mellan Zenia, chefen, Kommunal och de berörda mobbarna.
Zenia kunde inte vara kvar, hon klarade inte ens att se arbetsplatsen.
Mötet med Zenia och kollegerna slutade med att de uppmanades och också sade förlåt till Zenia. Men allt blev inte bra för det. Zenia kände sig tvungen att sluta och det gjorde också den som var den drivande i mobbningen.
– Zenia kunde inte vara kvar, hon klarade inte ens att se arbetsplatsen. Hon mådde jättedåligt.
Maria säger att det inte fanns någon handlingsplan för mobbning när det här skedde, men att en sådan är på plats nu. Och att ingen ändå vågar säga något när hon är i närheten.
Hon tror att en orsak till att hon vågar säga ifrån är att hon själv blev mobbad när hon gick i femman på mellanstadiet.
– Jag har alltid varit emot mobbning. Jag hatar när folk mobbar någon, det är det värsta jag vet.
Vad har då Maria för tips till den som ser mobbning och kanske inte vågar ingripa?
– Jag tycker att man måste ta tag i det innan det går för långt. Jag tror att det är många som har tagit livet av sig på grund av mobbning. Man har ett ansvar som medarbetare.
Men om man inte vågar gå emot en hel grupp?
– Om man inte törs själv säga något kanske man ska kontakta Kommunal och prata med dem. Man står inte bara och ser på, för då är man lika mycket mobbare själv.
Man går på de duktiga, jag tror att det handlar om ren avundsjuka.
När hon får höra om vår undersökning att en av fem kommunalare utsatts för mobbning, säger Maria att hon tror att det är ännu fler.
En orsak, utöver rasism, kan vara avundsjuka, säger hon.
– Man går på de duktiga, jag tror att det handlar om ren avundsjuka. Och jag vet fler som har blivit mobbade, det är inte bara Zenia. Många som gick på timmar, de vågade inte säga ifrån för att de var rädda att mista jobbet. Det är helt sjukt!
Trots att Zenia slutade på sitt jobb var hon tacksam för att Maria ingrep och gjorde något.
– Hon säger till mig att det är tack vare dig jag har överlevt.
Fotnot: Maria och Zenia heter egentligen något annat.
