Helena Karlsson jobbar på iva på Danderyds sjukhus.

Helena Karlsson jobbar på iva på Danderyds sjukhus.

Entrén på Danderyds sjukhus är i vanliga fall full med patienter, personal och besökare vid den här tiden. Men det är inte som vanligt. Trots att klockan bara är tre på eftermiddagen är de enda som syns till en jeansklädd tjej som trött går mot utgången, en dam som väntar på taxi och två vakter.

Undersköterskorna Helena Karlsson och Alice Johansson har kommit ner från intensivvårdsavdelningen för att säga till vakterna att vi får komma in. Läget är ovant för alla.

– Ja, fast det känns nästan mer surrealistiskt för oss att komma ut efter jobbet. Att se att allt fortsätter nästan som vanligt där ute. Det går knappt att förstå, säger Alice.

Lyssna på poddavsnittet om Helena och Alice här:

Helena och Alice har båda jobbat på iva i många år. Det är därför jag och fotografen Filip Erlind är här, vi ska göra ett avsnitt av Undersköterske­podden om deras erfarenheter.

De är vana vid att ta hand om patienter som kommer in efter trafikolyckor, hjärtattacker och självmordsförsök. Vana vid möten i gränslandet mellan liv och död. Trots det har coronakrisen den här våren tagit hårt på dem.

När de första covid-19-patienterna skrevs in i mars räckte fortfarande den vanliga intensivvårdsavdelningen till. Den där patienterna har egna rum som är stora, ljusa och bekväma. Rum där det finns ordentligt med svängrum för maskiner och personal som ska rädda liv. 

– När det kom fler började vi med att lägga in en extra patient i varje rum så att de var två. Sedan räckte inte det, säger Alice.

Alice Johansson och Helena Karlsson.
Alice Johansson och Helena Karlsson.

Hon berättar om hur hon var ledig en helg och kom tillbaka till jobbet. Då hade hela intensivvårdsavdelningen för de smittade flyttats till den stora sal de ligger i nu. Ett trettiotal patienter i rader, tätt intill varandra, de allra flesta kopplade till respiratorer för att få hjälp med andningen. Många av dem nästan utan kläder under tunna lakan för att få ner den höga febern. Skyddsklädd personal, de flesta med gasmask, rör sig snabbt kring dem.

– När jag kom hem den måndagskvällen fick jag en gråtattack. Jag tänkte, det här går inte. Jag säger upp mig. Så blev det tisdagsmorgon och jag bet ihop. Sedan har det fortsatt så. Nu går det bra.

Helena tittar på henne som om varje ord hade kunnat vara hennes egna och säger:

– Det här är som att ligga i krig. Vi är vid fronten. Det här kommer vi att berätta om för våra barnbarn. Om vi överlever själva.

Jag tittar på henne och frågar om hon tror att hon inte kommer att överleva?

Hon ger mig en allvarlig stadig blick.

– Det känns inte alls självklart.

Iva på Danderyds sjukhus.

Iva på Danderyds sjukhus.

Riskmomenten är många. Trots att de har så mycket skyddskläder på sig att många beskriver dem som rymdfarare så finns alltid risken att virus kan ta sig in och smitta.

– Tidigare i  dag fick en kollega in en spottloska i ögat från en patient. Han var inte medveten, men det hände. Det kom in under visiret. Hon släppte allt, sprang, sköljde med vatten och ögonskölj.

Mycket är sig likt från deras vanliga arbets­dagar, men skillnaderna är också stora. En vanlig dag är det högst tio patienter som är inskrivna här – nu har de plats för trettio. I vanliga fall är det kanske några patienter som ligger i respirator – nu är det nästan alla. I vanliga fall kanske några är nedsövda längre perioder – nu är det nästan alla.

I vanliga fall har de livsviktig stenkoll på var varenda maskin, sjukvårdsmaterial och läkemedel finns – nu är allt flyttat och att i akutlägen hitta rätt tar längre tid. I vanliga fall jobbar Helena och Alice sina pass på sju och en halv timme – nu är det tolvtimmarspass som gäller för dem och de flesta kollegerna.

Helena Karlsson.

Det här kommer vi att berätta om för våra barnbarn. Om vi överlever själva.

Helena Karlsson

I vanliga fall är det sällan patienter har sjukdomar och tillstånd de kan smittas av själva – nu ser de nästan dagligen patienter dö av virus som alla här vet att de själva kan få.  

– Det är svårt att hantera ibland. Det är tur att vi har humor. Den kan bli ganska rå. Det behövs för att få distans och klara de här tuffa dagarna, säger Helena och berättar att det ofta finns kuratorer, präster eller andra som kan stötta i personalrummet när det blir rast.

Så tar vi alla fyra på oss skyddskläder, andningsskydd och visir och Alice öppnar dörren med den varnande stoppskylten med orden covidzon. Vi tar ett djupt andetag och går in, hon och Helena ska visa oss sin nya vardag.

Fotnot: I avsnitt nummer 12 av Undersköterskepodden får ni höra mer om arbetet de gör under krisen och om varför de valt att arbeta med just intensivvård. Helena, som började sin sjukvårdsbana med att vårda de första HIV-smittade på 1980-talet, berättar om skillnader och likheter med krisen då. Alice berättar om varför det här jobbet trots alla risker känns tillfredsställande och om familjens oro för henne. Och så om att ständigt behöva förklara att så många som hälften av personalen på iva är undersköterskor.