”Det tysta lönegapet – sju skäl till att löneskillnaderna ökar”
Varför är det så tyst om våra låga löner? Ingen tar ansvar för att löneskillnaderna fördubblats på bara tio år. Jag ger er sju skäl till varför lönegapet växer, skriver vårdbiträdet Anne Havefeldt.
Vi anställda har själva tillåtit utvecklingen mot omsorgspersonalens undergång. I stället för att ta upp kampen på barrikaderna har vi suttit hemma, utmattade i våra vrår och diskuterat eländet i olika Facebookgrupper. Där får vi ingen förändring.
På tio år har lönegapet mellan Kommunals yrkesgrupper och tjänstemännen nästan fördubblats. I KA får både Kommunal och arbetsgivarna förklara vems fel det är, men de ger inga svar, ingen förklaring. De skyller på varandra.
Varför har vi ett lönegap?
Jag skulle vilja säga att det finns sju skäl:
- Rasism och andras utsatthet.
- Anställda har tillåtit utvecklingen mot undergång.
- Anställda har trott att deras hjältemod och att vara eldsjälar ger mat på bordet.
- Ryktet. ”Där arbetar bara de som inte kan få annat jobb”.
- Försvagat fack. Medlemmarna har svikit.
- Politikernas oförmåga att se morgondagens konsekvenser av dagens val (när de inte satsar på omsorgspersonalen).
- Media och samhället är varken intresserade av hur äldre har det, av äldreomsorgen eller villkoren för oss som arbetar här.
Jag ska förklara mer.
När elden i eldsjälarna börjar brinna ut och maten på borden sinat lyfter man blicken mot facket och de anställda frågar: ”Var är facket?”. Och facket pekar på de anställda och frågar: ”Var är ni?”
Anställda är starkare tillsammans – än var och en för sig. Faktum är också att anställda tillsammans, är en kraft att räkna med, en vinnande kraft.
Facket har försvagats. Varför har medlemmar svikit? Antagligen för att de haft skäl till det, kanske att en facklig representant inte ställt sig bakom medlemmarna utan sprungit arbetsgivarens ärenden. Till exempel.
Faktum är att facket kan vara livsviktigt för anställda. Facket kan vara det enda skydd som finns att tillgå, om det vill sig illa. Anställda är starkare tillsammans – än var och en för sig. Faktum är också att anställda tillsammans, är en kraft att räkna med, en vinnande kraft.
Lätt och billig arbetskraft
Rasism och andras utsatthet, kan vara del i det slagträ som arbetsgivare svingar för att vinna mark. Rädd, trött och kuvad personal, är lätt och billig arbetskraft. Det är där vi är nu, lätt och billig arbetskraft.
När jag började arbeta som vårdbiträde, blev jag förfärad över arbetsförhållanden, arbetsmiljö och den bild som andra hade, till exempel just om vårdbiträden.
Ryktet: ”Där arbetar bara de som inte kan få ett annat jobb”. Själv tyckte jag att kollegorna som fint tog hand om de äldre, var mina hjältar. De var inte ”bara”. Jag var inte heller ”bara”. Men syns man inte, så finns man inte. Krasst sett har media visst ansvar i detta. De skriver inte mycket om hur äldre och sjuka har det. Inte skriver de heller om hur personalen har det. Det verkar inte finnas något samhällsintresse i detta. Hur mycket vi än visselblåser.
Kanske blir inte politikerna varse verkligheten förrän de själva sitter i blöta blöjor och ingen personal finns att tillgå.
Och om det inte finns ett samhällsintresse för till exempel äldreomsorgen, varför skulle då ämnet finnas på agendan hos politikerna? Det är kanske för mycket begärt, att politiker och beslutsfattare själva skulle tänka till. Kanske blir inte politikerna varse verkligheten förrän de själva sitter i blöta blöjor och ingen personal finns att tillgå.
Läget ser inte bra ut, men lösningar på problemen finns. Bara genom att definiera vilket eller vilka problem man har så är man halvvägs mot lösningen.
