Barnskötarna satsar på utsatta barn – orosanmälningarna har fördubblats

– Alla barn vill lyckas i livet. Jag går inte med på något annat.

Barnskötaren Laima Mineikis spänner blicken i en medan hon säger orden. Hon ruskar på huvudet bestämt. Enligt henne kan inget annat vara möjligt. 

Precis som många andra som jobbar inom förskolan har hon träffat barn som mår dåligt. Barn som lever i någon form av utsatthet i hemmet.

Det kan handla om hedersrelaterat våld, sexuella övergrepp, högljudda bråk mellan föräldrarna eller att barnet inte får den omsorg den behöver. 

Ibland kommer deras ord fram under sagostunden, då barnen får en chans att känna igen sig i tecknade figurer, som också har det svårt. Andra gånger kan det ske bland rosa balettkjolar och färgglada sjalar när det är dags att leka rollspel, som mamma, pappa, barn. 

– Förskolan kan inte rädda hela världen tyvärr, då skulle vi jobba ihjäl oss, men om vi kan rädda ett barn eller en familj är det en bit på vägen, säger barnskötaren Anna Wernqvist, som även är arbetsplatsombud för Kommunal. 

Kopplas till gängkriminalitet

De senaste åren har gängkriminaliteten, och rekryteringen av unga, varit på allas läppar. Både forskare, polis och politiker diskuterar hur samhället ska fånga upp barn som befinner sig i riskzonen. 

Här kommer förskolan in i bilden. Enligt en utredning från Barnombudsmannen har förskolan störst positiv effekt på barn med en svag socioekonomisk bakgrund. Det kan leda till att barnen växer upp och blir sundare vuxna. 

Ett sätt att fånga upp utsatta barn är att göra en orosanmälan till socialtjänsten. I Haninge har antalet orosanmälningar inom förskolan fördubblats under det första halvåret, om man jämför med samma period 2022. 

Människor som jobbar med barn ska göra en anmälan om de misstänker att ett barn far illa, något som innebär att alla anmälningar inte leder till insatser.

Men nyheten har fått ljuset att riktas mot Haninge kommun. Vad är det som har förändrats här? 

Svaret är att alla anställda i förskolan, inklusive långtidsvikarier, har fått gå en utbildning i hur de upptäcker och bemöter utsatta barn. 

Utbildningen är en del av kommunens brottsförebyggande arbete och har tagits fram i samarbete med forskarna vid Barnafrid på Linköpings universitet.

Bättre förutsättningar för alla barn

Målet är att förskolepersonalen ska känna sig tryggare i hur de kan fånga upp barn som lever i utsatthet i ett tidigt skede.

Dock är den här typen av satsningar inte en lösning på kriminaliteten, menar Ann-Charlotte Münger, docent på Barnafrid vid Linköpings universitet, som tycker att man ska vara försiktig med att dra för stora växlar. 

– Journalister frågar ofta om det går att identifiera barn som riskerar att bli kriminella redan i förskolan. Men det är att förenkla. Förskolans förebyggande arbete handlar om att ge alla barn bättre förutsättningar i livet genom att sätta in tidiga insatser, säger hon. 

Barnskötaren Anna Wernqvist vet vad hon hoppas att det ska leda till: att fler barn växer upp och blir trygga samhällsmedborgare. 

– Om man ser en familj med någon slags problematik är det ju inte bara barnet som får hjälp. Även de vuxna får det. Då kanske föräldrarna även märker mycket fortare om barnet hamnar snett när det är lite äldre, säger hon. 

Tidiga insatser kostar mindre

Anna Wernqvist öppnar en smal dörr in till ett av lekrummen på förskolan Nytorp. Den här tisdagsförmiddagen vräker snön ner utanför fönstret. Flera av barnen har vilostund, men inne i det här rummet går det bra att höja rösterna. 

Anna Wernqvist och kollegan Sara Bahrani pekar på den nybyggda träscenen i rummet. Här är tanken att barnen ska ha möjlighet att göra egna uppträdanden.

Till sin hjälp har de bland annat en så kallad greenscreen och i taket hänger färgglada volanger. 

Barnskötaren Laima Mineikis lyssnar med stort intresse. Hon skulle vilja ha en liknande scen på sin förskola. Både hon och förskolläraren Jenny Nilsson är på besök över dagen. 

Det dröjer inte länge förrän alla börjar att dela med sig av sina erfarenheter av utbildningen. Inte minst Jenny Nilsson och Laima Mineikis, som har haft viktiga roller i projektet.

De har varit så kallade nyckelpersoner. Med det menas att de har haft i uppgift att presentera utbildningen för sina kollegor, samt att de har varit med och utformat programmet tillsammans med forskare vid Barnafrid, på Linköpings universitet. 

– Alla barn ligger en så nära hjärtat. Men ur ett större perspektiv kostar tidiga insatser även mindre för staten, säger Laima Mineikis. 

Övar på att skriva orosanmälningar

Härnäst ska utbildningen släppas digitalt och vara tillgänglig för alla förskolor i Sverige.  

En del av utbildningen är att anställda får öva på att skriva orosanmälningar. Enligt lagen ska den som jobbar med barn göra en orosanmälan om den misstänker att ett barn far illa, men i verkligheten är det inte alltid så enkelt. 

Olika medarbetare kan uppfatta ett och samma barn på olika sätt. Det blev tydligt när personalen fick se fyra filmer som är baserade på verkliga händelser ur Haninges förskolor. 

– Alla ser, men alla ser olika saker. En person kan tycka att det inte var så farligt, medan en annan tycker att det är dags för en orosanmälan. En tredje vet inte vad den tycker. Vi behöver kunna ta hjälp och stöd av varandra, säger Anna Wernqvist. 

Kollegan Sara Bahrani nickar. Hon tycker att det har blivit högre i tak att dela med sig av sin oro sinsemellan kollegor. Oftast brukar det vara mer än en medarbetare som bär på samma oro, konstaterar hon. 

Då gäller det att hålla liv i diskussionen och börja dokumentera. I dokumentationen ska det tydligt framgå varför personalen känner oro, oavsett om det handlar om ett konstigt blåmärke eller en dålig magkänsla. 

Dessutom går det att söka efter tecken: är det till exempel alltid vid lunchen som barnet beter sig på ett särskilt sätt? Eller är det när en och samma vårdnadshavare lämnar?

– Jag tycker att man verkligen har fått upp dessa frågor på bordet. Det finns alltid uppe mellan oss pedagoger, men även i samtal med föräldrarna, säger Sara Bahrani. 

Just föräldrarna har en viktig roll i sammanhanget.

2021 stod förskolan endast för två procent av alla orosanmälningar till socialtjänsten, enligt statistik från Socialstyrelsen. Det kan jämföras med skolan, som stod för 17 procent av alla orosanmälningar under året. 

Enligt Ann-Charlotte Münger på Linköpings universitet kan relationen till vårdnadshavare vara en förklaring till förskolans låga siffror. 

– Av alla välfärdsinstitutioner lämnar förskolan in minst antal orosanmälningar. Personalen har ett väldigt nära samarbete med föräldrar och man är väldigt rädd för att förtroendet ska brytas, säger hon. 

När ska man göra en orosanmälan?

KA reder ut

En annan orsak till varför förskolan har låga siffror kan vara att det finns en negativ bild av socialtjänsten. Bland annat har den så kallade LVU-kampanjen pågått utomlands, där anklagelser sprids om att socialtjänsten tvångsomhändertar muslimska barn.

Men även här i Sverige är bilden av socialtjänsten laddad, konstaterar Sara Bahrani.

För henne har en viktig del av utbildningen varit att lära sig mer om socialtjänsten och deras arbete. Hon tipsar alla som jobbar i förskolan att ringa dit anonymt, och be om råd, om de är osäkra på vad de ska göra. 

– Det är mycket negativt som kommer fram på sociala medier, till exempel att barnen togs ifrån en, men vi förstår ju att man försöker rädda familjen och ge dem rätt verktyg att må bra tillsammans. De fina berättelserna publiceras sällan på sociala medier, säger Sara Bahrani.

Barngrupperna är stora

I takt med att förmiddagen går mot sitt slut börjar några av barnen att vakna från vilostunden. Sara Bahrani rycker ut när en pojke tappar sin napp på golvet.

Laima Mineikis sneglar mot klockan, då hon ska tillbaka till sin ordinarie förskola. Både hon och de andra kollegorna konstaterar att barngrupperna är stora.

När Laima Mineikis tar bilen hem brukar hon fundera på vilka barn hon hann se under arbetsdagen. 

Vem ska skriva under orosanmälan?

Men det finns även andra utmaningar. Det gäller framför allt frågan om vem som ska skriva under med sitt namn på orosanmälan. Måste den enskilde pedagogen göra det eller räcker det att rektorn gör det?

På Kommunal i Haninge har man varit i kontakt med medlemmar som känt en oro över att behöva skriva hela sina namn på anmälan, då man är rädd att straffas av föräldrarna. Men enligt Maria Sandström, rektor för Västerhaninge norra förskolor, är svaret tydligt:

”Orosanmälan till socialtjänsten görs i första hand alltid av medarbetaren själv. Det kan såklart finnas undantag där rektor väljer att träda in direkt”, skriver hon i ett mejl, och nämner hot som ett exempel.

Å andra sidan: finns det en risk att förskolepersonalen börjar göra orosanmälningar allt för lättvindigt? Ann-Charlotte Münger på Barnafrid, Linköpings universitet, har svårt att tro det.

– Jag tror inte det finns en sådan risk. Det här är en diskussion man för i kollegiet och man lämnar ju inte in en anmälan utan orsak. Sedan tror jag att det tar så pass mycket ork och kraft redan som det är att behöva göra en orosanmälan.

Sara Bahrani, på Nytorps förskola, får frågan om hur hon gör för att inte bli alltför påverkad av att möta barn som har det tufft. Hon lyser upp medan hon svarar:

– Det är hoppet som är min tröst. Hoppet att jag kan stötta och hjälpa barnet så gott det går. Jag har ju rätt verktyg för det. Om jag inte hade haft det hade det varit mycket jobbigare, säger Sara Bahrani. 

– Man mår nog sämre av att inte göra något alls.