”Nya scheman skickar oss vart som helst”
Arbetsgivaren har förvandlat mig från en glad och yrkesstolt assistent till bemanningsboskap. För min nästa schemaperiod har jag bara halvtid kvar på min ordinarie arbetsplats resten av arbetspassen ska jag arbeta på andra ställen, skriver Anders Gullman.
Schema (genrebild).
I 18 månader har jag arbetat på ett schema som arbetsgivaren grundar på heltid som norm och som har kallats allt från hälsoschema till önskeschema.
Innan vi startade var jag ganska positiv till arbetsgivarens utsagor. Fagra löften om att veta när man skulle jobba, slippa jaga flyttid eller årsarbetstid och att man inte skulle jobba mer än på två max tre ställen ingick i konceptet. Medinflytande och delaktighet i schemaläggning lät också bra.
Till en början hade vi ett ganska stort inflytande på schemat. Men ju längre tid som gått desto sämre har det blivit. Schemat tar mindre och mindre hänsyn till vara önskningar, och det ser olika ut från period till period. Det här innebär att det är svårt att planera sin fritid.
Nu ser vi att arbetsgivaren ljugit
Det här var en av de saker vi kritiserade från början men arbetsgivaren lovade att det inte skulle bli så här. En annan faktor som är stressande för många är resurspassen, det vill säga pass där man är tillgänglig för arbete men man vet inte var.
Nu ser vi att arbetsgivaren har ljugit för oss. Vi kan bli skickade vart som helst där behov finns – utan inskolning. Rena dårskapen eftersom det både ger en sämre arbetsmiljö för oss samtidigt som det försämrar för brukarna.
Har jag gett upp? Ska vi ge upp? Nej, absolut inte. Vi ska fortsätta att göra motstånd och våra röster hörda.
Våra scheman förläggs mer och mer till andra arbetsplatser. För min nästa period har jag bara halvtid kvar på min ordinarie arbetsplats (som jag är anställd för att arbeta på): jag har tio pass på min grundarbetsplats, ett personalmöte, fem pass hos annan brukare och tre resurspass. Ingen har frågat mig vad jag tycker och känner inför detta.
Schemat en katastrof för privatliv och återhämtning
Arbetsgivaren har förvandlat mig från en glad och yrkesstolt assistent till bemanningsboskap. Det viktiga är inte kompetens eller brukaren i centrum, det viktiga är att det finns rätt antal boskap på plats.
En annan effekt av våra nya scheman under ”heltid som norm” är att övertid och förskjuten arbetstid har ökat markant. Det har inte bara med pandemin att göra. Schemat för de sista tre månaderna har varit en katastrof för privatliv och återhämtning.
Inför detta är arbetsgivaren oförstående och tondöv. Enligt arbetsgivaren ska man alltid vara tillgänglig, lojal och villig att ställa upp. En sorts påtvingad ideologi om att arbetet kommer först.
Ge inte upp, vi segrar med tiden
Det stora problemet är underbemanning och personalbrist. Så har det varit i 30 år. Vi har sett neddragningar, mindre pengar och en oförmåga att göra våra jobb attraktiva. Hur samhället har tänkt att klara detta – en av sina viktigaste uppgifter – är en stor gåta för mig.
Har jag gett upp? Ska vi ge upp? Nej, absolut inte. Vi ska fortsätta att göra motstånd och våra röster hörda. Med tålamod, uthållighet och järnvilja ska vi organisera motståndet. Vi ska skapa lokala forum där vi kan diskutera och dela erfarenheter.
Vi ska trycka på, använda oss av Kommunal och ge facket chansen att ta kampen. Låta våra förtroendevalda känna vårt stöd i ryggen. Ligg på era lokala politiker, kräv att de svarar på om de tycker att det här är rimligt.
Ge inte upp! Vi segrar med tiden, för det måste vi. Både för vår egen skull, men också för alla dem som behöver oss.
