Dikter som publicerats i fackförbundstidningar, som Kommunalarbetaren, är en bortglömd del i litteraturhistorien, berätta!

– Om man tittar i de litteraturhistoriska verk som finns i skolor och på universitet märks det inte att det har varit ett stort litterärt liv i arbetarrörelsen. Det som tas upp är böcker som getts ut på bokförlag. I fackförbundspressen fanns också dikter, ibland helt andra dikter, och de har trillat ur litteraturhistorien. Jag tror att kunskapen om det här litterära livet är låg inom fackföreningarna.

Vem var Stig Sjödin och varför bör vi läsa honom i dag?

– Han jobbade på järnverket i Sandviken, flyttade till Stockholm och blev poet precis efter andra världskriget. Hans genombrott hette ”Sotfragment”. Han jobbade på Skogsindustriarbetaren och skrev krönikor i Kommunalarbetaren under flera årtionden. Han skrev dikter exempelvis för Kommunals kongress. En anledning att läsa honom är att han är en av Sveriges duktigaste poeter. I arbetardikterna diskuterade han exempelvis arbetsskador i diktform, det är relevant idag. Jenny Wrangborg är vår tids Stig Sjödin, men skillnaden är att man inte publicerar dikter i tidningen, utan krönikor.

Du har också studerat kulturmaterialet i Kommunalarbetaren, hur såg det ut förr?

– Litteratur och dikter kom in tidigt i fackförbundspressen, vid förra sekelskiftet. På 1960- och 70-talet ville man sprida god kultur och noveller och dikter var ett sätt att locka läsare. Hela familjen skulle läsa. 1970 fanns en novell i varje nummer av Kommunalarbetaren, det var en helsida med dikter i de flesta nummer och en nyutgiven dikt eller klassiker presenterades i varje nummer. Dessutom var det ett stort antal bokrecensioner.

Här är boken

Magnus Nilssons bok heter ”Kampdiktare i folkhemmet: arbetarpoeten Stig Sjödin” och är utgiven på Verbal förlag.