Jag var nitton år och sprang mig trött mellan kallskänken och kassalinjen på stans största kafé, åkte hem med värkande axlar efter alla lyfta läskbackar och mjölsäckar. Tempot var så högt att vi som jobbade sida vid sida aldrig hann prata med varandra och på bussen hem kände jag mig totalt ensam och maktlös. Över stressen, omöjligheten att göra ett bra jobb, arbetsskadornas hot. Var det så här arbetslivet skulle vara? 

Åren gick och arbetsplatserna passerade men tempot bestod. Jag kom hem från restaurangköket om kvällarna och läste poeten Stig Sjödin medan adrenalinet från maratonet i köket rann som spillolja i lederna. Genom hans dikter om sitt arbete på järnverket såg jag min egen arbetsplats tydligare. 

Så började jag själv formulera mig kring mina arbetsvillkor och trots att jag varit fackligt aktiv blev det en ögonöppnare. Genom att skriva om det som låg nära; kring stämpelklockan, chefen och arbetskamraterna upptäckte jag också allt det andra. Systemet, utsugningen, solidariteten. Möjligheterna till förändring.

I dag, efter över ett decennium i restaurangkök, ligger Anamarija Todorovs diktsamling ”Fröken Forever” och Erika Peterssons seriekollage ”Drottningen i kassan” på nattduksbordet. Genom deras ögon får jag möta verkligheten i förskolan och vid kassabandet. Och det händer något i det mötet, när man genom litteraturen får ta på sig någon annans uniform och arbetskläder. Genom böckerna framträder även mina egna erfarenheter tydligare och ensamheten och maktlösheten suddas ut.

”Arbetarlitteraturen visar på en annan verklighet, en av kollektiva problem och kollektiva lösningar.”

Arbetarlitteraturen upprättar band mellan oss som delar erfarenheterna av ett orimligt arbetsliv med hundratusentals andra, men som ändå på något sätt känner att vi är ensamma om dem. Det är ett motgift mot kapitalismens berättelse om att alla kan välja, och välja bort, vilket liv man vill leva, och att det därför också är ditt eget fel om du har dålig lön och otrygga villkor. 

Arbetarlitteraturen visar på en annan verklighet, en av kollektiva problem och kollektiva lösningar. Genom den skriver och läser vi fram oss själva och det samhälle vi lever i. Syns vi inte finns vi inte. 

Men vi finns och med hjälp av arbetarlitteraturen kan även andra få syn på oss. Och vi på oss själva. För så mycket måste vi förstå: det är svårt att förändra ett samhälle som vi knappt själva tror existerar, än mindre någon annan. Så ta upp en bok (eller en penna!) och spring en arbetsdag i någon annans arbetskläder.

 

PS: Gå med i Föreningen Arbetarskrivare och läs tidskriften KLASS som skriver om litteratur som handlar om klass och arbete.