Hon är mamma till tre barn med autism
Ann Olsson möter psykisk ohälsa både hemma och på arbetet som boendestödjare.
– Jag har det över mig hela tiden. Men jag är bra på mitt jobb och har ingen aning om vad jag skulle syssla med annars.
Genrebild (den avbildade personen förekommer inte i texten.)
Ann bor i Eslöv och är mamma till tre barn som alla har autism. En utav dem, en pojke, har varit ”hemmasittare” i flera år. Det innebär alltså att han inte har gått i skolan och förutom autism har han depression och ADHD. Pojken har precis börjat gymnasiet, men det är svårt, berättar Ann.
– Där går han just nu en gång i veckan, men det fungerar liksom inte. De har inte möjlighet att ge honom det stora stöd han behöver.
Ann arbetar heltid men berättar om en vardag som ständigt luckras upp av samtal med skolor och BUP. Tack vare ett bra schema som ger henne ledigt ibland i veckorna går det ändå att pussla ihop.
– Man behöver vardagarna. Dottern går till dietist ibland, hon har också epilepsi, då är det neurologen i Lund. Sen är det BUP. Det är telefontider och fysiska tider, fixa nya recept, hämta ut recept, dela i dosetter. Räknar man in alla grejer man gör så är det fruktansvärt mycket.
Såväl kolleger som chef är fullt förstående för Anns familjesituation, något hon är mycket tacksam för. Hon säger att hon aldrig skulle vilja byta. I arbetsgruppen är de bara fem stycken, ett tajt gäng som kan prata också om privata saker på lunchen eller efter arbetstid.
Jag har långvarig utmattningssyndrom med depression av allt som livet har serverat mig.
Försäkringskassan har beviljat henne en fjärdedels omvårdnadsbidrag, det betyder cirka 2 500 kronor före skatt. Någon vabb tar hon inte längre ut eftersom barnen är för gamla och hon inte tror att hon skulle få någon chans till förlängd ersättning, till det är autism inte en tillräckligt tung diagnos. Dessutom har hon själv varit sjukskriven i perioder sedan 2014.
– Jag har långvarig utmattningssyndrom med depression av allt som livet har serverat mig.
Men nu arbetar hon alltså igen, något hon gillar. Hon säger att arbetet som boendestödjare ger mycket och att hon är bra på det. Samtidigt möter hon många unga vuxna med psykisk sjukdom och det är lätt att tankarna på de egna barnen sätts igång av det.
– Det kan bli påtagligt för mig. Jag är ganska så säker på att de kommer att behöva någon form av stöd av samhället. Det här med att flytta hemifrån och klara av ett arbete och ta hand om sina egna pengar … det är inte självklart för mina barn.
Det är lätt att jämföra sig med andra familjer, där föräldern kanske undrar varför barnet inte fick A på provet och där man pratar om alla fina jobb ungarna kan söka efter studenten.
– Vi firar kungligt om man har lyckats gå i skolan en gång i veckan. Vi firar kungligt om man har lyckats få ett E i betyg. Vi är glada att vi ens klarar av en dag. Kontrasten däremellan är stor.
