Stockholmsregionen är hittills mest drabbat av coronaviruset i Sverige. Där finns också en stor andel privat äldreomsorg och konstaterad smitta på flera äldreboenden.

Elisabeth Antfolk är ordförande för Kommunals sektion för privat vård och omsorg i Stockholm och säger att den stora frågan på allas läppar nu är skyddsutrustning. Än så länge har hon inte hört om något ställe där den har tagit slut, men hon tror att det bara är en tidsfråga. 

– Risken att vi kommer dit är ju jättestor. Men man ser också att nöden är uppfinningarnas moder. Det finns arbetsgivare som sitter och tillverkar visir av overhead-papper, precis som på Södersjukhuset. Det finns inte någon brist på vilja hos arbetsgivarna att ta ansvar, jag har inte varit i kontakt med någon som inte vill att det här ska bli bra för alla inblandade, säger Elisabeth Antfolk.

Hon säger dock att beredskapen har sett väldigt olika ut på olika arbetsplatser och att alla inte har haft rutiner och risk- och konsekvensanalyser på plats. 

– Vi vet att det har funnits personal i hemtjänsten som fått gå in helt oskyddade till en smittad person, för att det inte fanns någon rutin framtagen för hur man skulle hantera det problemet. Man var totalt oförberedd, säger Elisabeth Antfolk.

På äldreboenden runt om i landet har det införts besöksförbud och äldre uppmanas ha så få sociala kontakter som möjligt. Men hemtjänstpersonalen måste fortsatt komma hem till de som är i behov av hemtjänst.  

Vi kommer gå och jobba hos coronasmittade människor utan att ha vetskap om att de är det. Det känns ju inte bra att tänka sig att man går in på de villkoren.

Elisabeth Antfolk

Enligt Elisabeth Antfolk är rutinen inom hemtjänsten att de ska hantera symtom på luftvägsinfektion hos brukare som de brukar hantera säsongsinfluensa eller förkylningar om det inte finns någon konstaterad coronasmitta. I de fallen använder man inte full skyddsutrustning.  

– Hemtjänstens kunder testas ju lika lite som du och jag om vi blir sjuka, så länge man inte behöver sjukhusvård. Det betyder att vi kommer gå och jobba hos coronasmittade människor utan att ha vetskap om att de är det. Det känns ju inte bra att tänka sig att man går in på de villkoren, säger Elisabeth Antfolk.

Hon säger att de flesta har någon som tillhör riskgrupper i sin närhet och tror att det kommer uppstå problem i verksamheter där brukare konstateras smittade.

– Det blir ju jättejobbigt som chef också – vem ska man skicka in? Hur ska man hantera när folk börjar arbetsvägra och säger att jag går inte dit, jag har en cancersjuk man hemma eller en mormor som redan är döende som jag inte tänker ta kål på? Det är sådant vi tittar på i risk- och konsekvensanalyser nu, för den frågan kommer att komma.

Inom hemtjänsten i Stockholm finns ju en del små företag som inte alltid är så seriösa, där många i personalen saknar utbildning och inte kan svenska. Man kan ju fundera över om alla kan basala hygienrutiner, förstår allvaret i situationen och har en arbetsgivare som tar ansvar. Är du orolig för det?

– Jag oroar mig jättemycket för det. Vi vet att det finns företag som inte sköter sig. De anställda där blir vår främsta målgrupp nu. Vi behöver nå ut till dem och kolla om det finns arbetskläder så att man inte bär med sig smitta hem till sina familjer. När jag jobbar har jag arbetsbyxor, busarong, plastförkläde, handskar, och så vidare. Många hemtjänstkvinnor har bara en pikétröja som arbetskläder, säger Elisabeth Antfolk.

Tvättas och byts kläderna dagligen, tvättas de på jobbet? Vi ser att vi har en stor uppgift att fylla i dag och försöka åka ut och kolla hur det funkar.

Elisabeth Antfolk

Hon säger också att de vet att det på sina håll finns bristfälliga rutiner för hur arbetskläder hanteras.

– Tvättas och byts kläderna dagligen, tvättas de på jobbet? Vi ser att vi har en stor uppgift att fylla i dag och försöka åka ut och kolla hur det funkar.

Sektion Privat vård och omsorg planerar därför att dra igång en uppsökande verksamhet så snart som möjligt, där de åker ut till den här typen av hemtjänstföretag och försöker prata med personal utanför lokalerna.  

– Det är ju den grupp som vi har svårast att nå. Det är de som sist kommer att höra av sig till oss, och det gissar jag blir först i skarpt läge, att de ringer och säger att min chef säger att jag ska gå in dit fast jag är jätterädd att gå in där, säger Elisabeth Antfolk.