”Jag heter Marie, jag är en ensamstående mamma som jobbar heltid på ett äldreboende i Västerås.

1993 tog jag studenten från omvårdnadsprogrammet och har i stort sett sedan dess jobbat inom vården, på långvården, på servicehus, hemtjänst och på ålderdomshem, men det är med demenssjuka personer jag jobbat mina mesta år.

När jag tog studenten 1993 hade jag aldrig kunnat föreställa mig att vi skulle stå inför det som vi står inför nu, en kris!

En kris som kommer drabba alla som har en gammal och sjuk anhörig, för inom en snar framtid kommer det sannolikt vara brist på undersköterskor i Sverige. Undersköterskor som utgör en mycket viktig del av välfärden och vårdkedjan. Utan undersköterskor skulle inte välfärden fungera, för vem skulle ta hand om de demenssjuka personerna på våra äldreboenden? Vem skulle se till att de som har hemtjänst får den hjälp de behöver? Vem skulle ansvara för omvårdnaden på sjukhusen?

Vi undersköterskor är alla en stor och viktig del i alla människors liv, i de äldres och i de anhörigas.

Men, vi undersköterskor är viktiga i andra liv också, våra familjers, i våra vänners, våra barns och våra partners liv.

Se Marie Wiberg tala här:

Våra liv är minst lika viktiga som de liv vi tar hand om och nu tycker vi att det är på tiden att vi får den arbetsmiljö, de arbetsvillkor och den status vi så väl förtjänar. Det var därför som jag och min kollega Jenny startade Undersköterskeupproret. Syftet med vårt uppror är att skapa samhällsdebatt, att få människor att börja prata, reagera och diskutera. Att förstå att vi är viktiga och att vi gör ett fantastiskt jobb, dygnet runt året om.

Vi har egentligen inte så stora krav, vi vill bara ha fler kollegor och arbetstider som går att kombinera med ett socialt liv, vi vill ha bort de delade turerna och få mer tid till återhämtning.

Att jobba som undersköterska är ett otrolig krävande jobb, både psykiskt och fysiskt, det är tunga lyft som resulterar i förslitningsskador och har man ofta en känsla av otillräcklighet leder det i värsta fall till stressrelaterade sjukdomar såsom utbrändhet.

Det är inga orimliga krav kan man tycka. Att ha bra arbetsvillkor och en bra arbetsmiljö borde vara en självklarhet, men så är det inte tyvärr. Många av våra kollegor slutar, en del byter yrke, många går i pension.

Det stora problemet och det som sannolikt kommer att leda till en kris är just det faktum att inte många unga väljer att utbilda sig till undersköterskor, just på grund av den låga statusen, de dåliga arbetsvillkoren och arbetstiderna. Det är något vi måste ändra på och vi hoppas att vårt undersköterskeuppror så småningom kan leda till att vi får igenom de förändringar som behövs för att äldrevården inte ska hamna i en kris.

Det pratas mycket i media och inom politiken om sjuksköterskor, om lärare och om poliser. Att det behövs utbildas fler och att lönerna för dessa yrkeskategorier måste höjas. Det måste det absolut! Dessa yrken är viktiga för att samhället ska fungera, men det är även undersköterskor!

Och det gör mig så glad i hjärtat att det äntligen börjar pratas i media även om oss! Att jobba som undersköterska är inget enkelt arbete som många tycks tro, det krävs mycket tålamod och empati, det krävs att man har förmåga att läsa av andra människor, bekräfta känslor och att ligga steget före. Fingertoppskänsla helt enkelt.

Därför är det så ledsamt när den största delen av de personer som kommer till våra boenden och ska jobba är människor som kommer helt utan kunskaper och utbildning. Att säga att vårt jobb är enkelt och att outbildad personal ska vara likvärdiga oss med utbildning och erfarenhet är inget som höjer upp vårt yrkes status, det blir snarare tvärtom.

Så till alla våra kollegor runt om i landet vill jag avslutningsvis säga: sträck på er! Bär er yrkestitel med stolthet för ni har alla ett av Sveriges viktigaste jobb! Och tillsammans är vi starka!”