Malins liv styrs av tvångssyndrom

Malin Ovesson ler och skrattar mycket. Men den tillvaro hon beskriver är långtifrån lätt och lustig.
  I den lilla lägenheten i Ronneby visar Malin rundan hon måste göra innan hon går hemifrån. Hon drar ur sladdar, kollar under sängen och i garderoberna så ingen har lagt ett lik där, släcker alla lampor många gånger, slår upp och ner med handen i mikron, blinkar, klappar sig på axeln. Det är en lång ritual, alla moment får inte plats i den här texten. Hon kan inte gå hemifrån förrän allt känns precis rätt.
  – Det tar jättemycket tid och energi, säger Malin.

Sju gånger måste Malin trycka på lampknappen innan hon går hemifrån.

Malin har haft tvångstankar så länge hon kan minnas. Som sexåring blev hon rädd att dö, kollade ofta att hjärtat slog. Hon var övertygad om att man bara kan dö när man är ensam, därför sökte hon ständigt sällskap. Men hon pratade aldrig om det, och det enda föräldrarna märkte var att hon tvättade händerna ofta och länge.
  Malin ville egentligen inte flytta hemifrån, men alla kompisar gjorde ju det, så hon gjorde likadant. Det nya ansvaret gjorde att rädslan för att dö gled över i en rädsla för att döda andra.
  Om hon glömde spisen på kunde huset börja brinna, och då var det hennes fel om grannarna dog.

Och så var det jobbet. Hon ville så gärna jobba med människor, och började som personlig assistent. Idag förstår hon att det var det värsta tänkbara jobbet för henne.
  – Jag var livrädd att skada flickan. Det tog tjugo minuter att fylla hennes vattenflaska. Jag var rädd att det kommit gift i den eller att det var diskmedel kvar.
  De andra assistenterna började ifrågasätta varför Malin hann så lite under sina arbetspass. Och Malin kände så stark ångest att hon ibland svimmade på jobbet, eller när hon skulle dit.
  Till slut tvingade en kompis iväg henne till psykiatrimottagningen. Hon blev sjukskriven och fick diagnosen tvångssyndrom.
  Hon provade andra jobb. Städare – det kunde ta två timmar att städa tre toaletter, hon kunde helt enkelt inte sluta innan det kändes rent. Tidningsbud – då måste hon hela tiden hoppa ur bilen och kolla att hon inte hade kört ihjäl någon. 

Nu arbetar hon på Studieförbundet Vuxenskolan i Blekinge och föreläser om hur det är att leva med tvångssyndrom. Det passar henne jättebra.
  – Jag är inte det minsta blyg, skrattar Malin.
  Det är en lönebidragsanställning: Arbetsgivaren får bidrag och ska anpassa jobbet efter Malins behov. Hon klarar till exempel inte att vara sist kvar på kontoret – då skulle hon inte kunna gå hem förrän hon dragit ur varenda sladd.
  – Jag skulle nog bli kvar hela natten, säger Malin.
  Trots anpassningen är det svårt att orka. Hon jobbar 75 procent, men tycker att halvtid vore lagom. Tvångshandlingarna tar tid och hon är ofta nedstämd, så nere att hon knappt kommer ur sängen.
  – Jag har mina depressiva perioder, men jag visar inget utåt, säger Malin – och ler.

Malin tar medicin och går i terapi, men det har inte hjälpt så mycket. Hon går igenom en större psykologisk utredning, och i väntan på resultatet av den gör hon vad hon kan för att må bra. Till exempel har hon märkt att fysisk aktivitet minskar tvånget. Så hon fäller gärna träd med pappa, eller styrketränar, dansar, springer. 
  Det har också blivit lättare sedan hon började berätta om sina problem. Hon kan få stöd från sina vänner, och hon behöver inte lägga energi på att dölja allt konstigt hon gör.
  – Jag skäms inte alls över min sjukdom längre. Det är många som lider av det och det är viktigt att vi börja prata öppet, säger Malin.