Susanne Larsson är kvalitetsutvecklare i Södertälje kommun. Hennes jobb är att ta emot rapporter, ta reda på vad som gått snett och föreslå vad man ska göra för att det inte ska bli fel igen.
  – När jag började jobba med utredning såg jag hur svårt det var, säger Susanne Larsson.

De anställda har många frågor. Vad ska rapporteras? Vad händer om man rapporterar? Det finns också starka känslor kring skyldigheten att rapportera.
  – Det är svårt i en personalgrupp, man är beroende av varandra och arbetar nära varandra. Det kan bli en känsla av att man skvallrar, säger Susanne Larsson.
  Dessutom finns det en oro för att man ska ses som en jobbig medarbetare om man rapporterar brister och missförhållanden.
  För Susanne Larsson är det en viktig princip att de anställda aldrig ska ställas till svars för sina rapporter. Ingen chef ska ifrågasätta och avfärda det rapporterade. Ingen ska fråga ”varför anmälde du det där, det var väl inget farligt”. Den anställdes skyldighet är att rapportera, sen är det utredarens sak att ta ställning till vad som ska göras.

En del fall är ganska okomplicerade. Som när någon glömt att hämta medicin när den skulle hämtas. Mer komplicerat blir det när rutinerna följts, men man ser att brukaren ändå inte mår bra.
  Hon tar som exempel en brukare som aldrig vill gå ut, eller inte vill borsta tänderna. De anställda måste respektera brukarens rätt att bestämma över sig själv, samtidigt som de har ansvar för dennes väl och ve.
  Om man dokumenterar brister och risk för missförhållanden, blir det synligt vad personalen gjort för att lösa situationen.
  – I vissa fall kan det annars se ut som om personalen inte gör det den ska, när det kan bero på att de inte har förutsättningar. Det är bra att det får synas att man har hanterat något så svårt! säger Susanne Larsson.
  Gör man det regelbundet bygger man också upp en kunskapsbank som man kan ha hjälp av vid andra svåra situationer. Därför är det viktigt att de anställda får veta vad som händer sen. Vid varje arbetsplatsträff bör man ta upp vilka och vad som görs åt dem.
  – Då blir det ett lärande, säger Susanne.

Lex Sarah kom till för brukarnas skull. Rätt använd är den ett verktyg som gör det bättre även för personalen. Men det krävs ganska mycket för att nå dit.
  – Lex Sarah lägger stort ansvar på personalen. Det behövs kunskap och handledning, säger Susanne Larsson.
  De anställda måste inte bara veta hur de ska rapportera och till vem. De måste också känna att chefer ger sitt stöd, och att de aldrig riskerar något genom att rapportera.
  – Arbetsgivaren måste ta sitt ansvar, inte leta syndabockar utan titta på systemet, säger Susanne.

Så fungerar Lex Sarah

1. En anställd upptäcker ett missförhållande. Då är hon skyldig att rapportera det. Gäller även vikarie, praktikanter, deltagare i arbetsmarknadspolitiska program.

2. Rapporten lämnas till den som bedriver verksamheten (i kommunal verksamhet är detta en nämnd, i ett privat företag är det ledningen). Ofta är en särskild person utsedd att ta emot rapporter, till exempel en utredare.

3. Den som bedriver verksamheten ska genast:
• Se till att missförhållandet upphör.
• Utreda vad som hände och varför, samt hur det ska undvikas i framtiden.
• I en privat verksamhet ska nämnden informeras.
Om missförhållandet är allvarligt, ska den som bedriver verksamheten anmäla till Socialstyrelsen. Lagen kräver en särskild blankett.

4. Socialstyrelsen granskar anmälan och utredningen och bedömer om den som bedriver verksamheten gjort tillräckligt för att säkra kvaliteten. Om det behövs kan Socialstyrelsen kräver ytterligare åtgärder.

Enligt lex Sarah ska anställda inte anmäla direkt till Socialstyrelsen. Alla har dock rätt att anmäla missförhållanden i vård och omsorg till Socialstyrelsen. Då gäller inte lex Sarahs regler, och anställda anmäler på samma villkor som privatpersoner.