Hillevi skrev sig fri från sin barndom

Hon sögs ner i en vattenvirvel och kunde inte komma upp. Tumlade runt, försökte akta huvudet från att krossas mot klippor under vattnet. Då vällde en ilska fram inom henne: ”Jag kan inte dö än, jag har inte fått barn!”
När hon till slut kom upp ur vattnet var hon mer skakad över att hon ville ha barn än över att hon varit nära döden. Hon hade ju alltid tänkt att hon inte ville och inte vågade skaffa barn.

Över matbordet i Hillevi Wahls lägenhet står dubbla rader foton. Hon visar och berättar, ”här är min vackra mamma” och ”pappa, min roliga pappa”. Båda dog tidigt i sviterna av långvarigt alkoholmissbruk. Det här har hon berättat om i tidningskolumner, i sin första roman ”Kärleksbarnet” och i uppföljaren ”Hunger­flickan” som kom i mars.
Det är hemska böcker, om hur hon gång på gång blir sviken, utsatt för misshandel och övergrepp, och lider brist på både kärlek och lagad mat.
Hur kan man överleva en sån barndom och växa upp till en vettig människa?
– Jag tror man kan ärva humor, styrka och en ljus livssyn, säger Hillevi Wahl.
Styrkan har hon från sin mormors systrar och deras mamma. De var väldigt starka kvinnosaks- och fackföreningskvinnor. Och humorn och den ljusa livssynen är från pappa.
Hon kallar sig maskrosbarn. Så kallas barn som blomstrar trots svåra förhållanden, likt maskrosor som spränger sig fram genom asfalten. De hittar lite kärlek här och lite där, suger näring ur de goda händelserna. Så överlevde hon barndomen.
Som vuxen var jobbet på långvården en av de saker som bidrog till att göra henne hel igen:
– Det var ju fantastiskt att få vara behövd. De här gamla människorna var ju helt beroende av att jag skulle komma dit och klappa om dem, se dem och prata med dem, säger Hillevi Wahl.

Sitt liv idag beskriver hon som ”en enorm trygghetsbubbla”. Hon har sin underbara man Gunnar och de tre barnen Elliot, Movitz och Lykke. Lägenheten ligger i en idyllisk del av Stockholm.
Men det tog tid innan den äkta tryggheten infann sig.
Efter den där dagen när hon höll på att drunkna tog det inte så lång tid innan hon träffade Gunnar och de fick barn. Vid det laget trodde hon att hon redan hade gjort upp med sin barndom.
– Jag har tänkt: Jaja, jag har haft en taskig barndom och så är det inte mer med det, nu går vi vidare, berättar Hillevi Wahl.
Men när hon fick sitt första barn Elliot blev allt annorlunda. Minnen från den egna barndomen vaknade till liv.
– När jag såg hur känslig Elliot var – när han började intressera sig för spisen och jag blev så rädd… Och då kom jag ju ihåg hur min mamma hade gjort, hon tog min hand och brände den på spisen! När man själv har ett litet barn är det fullständigt obegripligt hur man kan göra det!
Fler och fler minnen började poppa upp, som spridda post it-lappar. När hon skrev ”Kärleks-barnet” tvingades hon rada upp lapparna framför sig. Först då insåg hon hur hemsk hennes barndom hade varit. Hon berättar att hon i arbetet med boken gick sönder varje dag – och att hennes man tålmodigt och kärleksfullt sopade upp bitarna, varje dag.
– Det var nödvändigt att skriva första boken, för att jag skulle kunna se att ”nej, jag kommer aldrig bli som min mamma”, jag behöver inte vara rädd för det. Jag har gjort helt andra val än hon i livet, säger Hillevi Wahl.
Att skriva om sina upplevelser är ett jättebra sätt att läka, tycker hon. Men hon kan ändå inte rekommendera alla att göra det, just för att det är så jobbigt:
– Jag kan ju inte begära det av alla. Det är ju väldigt få som har någon som så där villkorslöst står där. De måste ju ha någon.

De flesta foton på Hillevi Wahls hylla är blekta bilder av sedan länge döda släktingar. Men där finns också några nya, bland annat ett från barnens förskola.
– Det är de här fantastiska dagisfröknarna som har varit vår räddning så många gånger!  Gunnar och jag har inte haft nåt att gå på som föräldrar, så vi har fått fråga dem hur man gör.
Det är jätteviktigt att våga be om hjälp, det önskar hon att hennes pappa hade vågat när han inte klarade att ta hand om henne. Hillevi öser lovord över alla som hjälpt henne, BVC-sköterskan, psykologen, förskolepersonalen…
För nu känns det inte längre så svårt. Hon och Gunnar pratar varje kväll om hur de vill vara mot barnen, men i grund och botten är det inte så krångligt:
– Älska dem, krama dem och lyssna på dem! säger Hillevi.

Den nya boken ”Hungerflickan” handlar om tonårstiden, när hon hetsåt, kräktes och längtade efter pappa. Även arbetet med den här boken gav henne nya insikter:
– Den här hungern som jag har haft, den är ju min hunger efter  kärlek och bekräftelse, efter att uppleva nya saker. Det är en ­livs­­hunger. Det jag skämdes mest för är det som fått mig att överleva, säger Hillevi Wahl.