Jag kan inte svälja mer

Allt jag har svalt tidigare rusar nu upp ur min hals

Det blir en dikt av skam

Som breder ut sig över Fosterlandet

Så skriver Xu Lizhi, kinesisk poet och fabriksarbetare som 24 år gammal tog sitt liv genom att hoppa från 17:e våningen på företaget. Några månader tidigare hade han fått ett nytt treårigt kontrakt från arbetsgivaren. Xu Lizhi tillhörde en stor grupp av poeter i Kina som kallas för migrantpoeter. En grupp av främst unga människor från landsbygden som bara får stanna i landets ”ekonomiska specialzoner” så länge de har ett arbete. Och som trots orimligt långa arbetsdagar skriver poesi om sin situation!

Mer varierad arbetarlyrik än någonsin

Detta kan man läsa om i Lyrikvännen som ägnar ett dubbelnummer åt arbete (nr 4–5 2023). Som jag skrev i KA nr 7 är det verkligen arbetarlitteraturens tid, en trend som även syns i poesin. I en text om ”arbetarpoesins” toppar och dalar skriver litteraturprofessorn Magnus Nilsson: ”Frågan är faktiskt om det någonsin tidigare skrivits och publicerats mer arbetarlyrik i Sverige än just nu, och om den svenska arbetarlyriken någonsin varit mer varierad”.

För mig som tidigare inte läst de kinesiska migrantpoeterna är den största behållningen att flera av dem översatts till svenska i Lyrikvännen. Här finns även svenska poeter som Lidija Praizović och Johan Jönson. Den senare har redan fått mer utrymme i svenska medier än de flesta poeter, men långdikten om olika städjobb är en utmärkt ingång till hans poesi.