Poeten Johan Jönson har blivit förknippad med klasshat och att skriva rekordtjocka böcker. Hans nya bok ”Nollamorfa” är tunnare men ändå besvärlig till formatet som är i A3. Så läsningen kräver en plats som inte är helt lätt att få till (och inte ryms den i bokhyllan när den är utläst, vet inte hur förlaget tänkt) … men när jag väl får till läsningen blir jag upplivad av collagetekniken; texterna ligger nämligen utspridda över sidorna med olika format och typsnitt. 

Innehållet är också spretigt men det finns teman som återkommer genom boken. Främst dikterna som skildrar en döende man på ett äldreboende, hans anhöriga som besöker honom och personalen som vårdar honom.

Undersköterskor kan känna igen sig

Diktformen passar särskilt väl för att gestalta minnesproblematik och afasi; orden kommer inte ut som de ska vilket gör att diktraderna avslutas mitt i ett ord, det är ständiga upprepningar och stundvis är mannen aggressiv och nyps. Undersköterskor i äldreomsorgen kan säkert känna igen det som dikterna gestaltar, författaren Johan Jönson har själv arbetat inom vård och omsorg. 

Andra delar av boken behandlar författarens olika vedermödor, allmänt missnöje och i en passage återges en terapisession. Det spretar åt många håll och jag hade föredragit en mer fokuserad diktsamling. Så plötsligt glimrar det till och Jönson skriver om strejkrätten eller radar på ett elegant sätt upp alla arbeten han haft – såsom förskola, fritids och äldreboende – där ”man stannade på toaletten så länge det bara gick”. 

Det jag berörs av allra mest är dock Jönsons kärleksdikter, vågar jag hoppas på att dikter av den typen kan få en egen bok nästa gång?

Bok: ”Nollamorfa” av Johan Jönson (Albert Bonniers förlag)