”Jag har jobbat non stop sen i julas och inte tagit ut någon semester den här sommaren.”

”Akta dig så du inte blir en gnällkärring, sa läkaren när jag sökte hjälp.”

”Jag skäms över att jag fått utmattningssyndrom. Jag har väl inte gjort mer än någon annan?”

Helga Krooks senaste poesibok ”Utmattade – Solo, samtal, kör” är ett kollage av vittnesmål från den stora skaran av utmattade människor. Den väcker stor igenkänning för oss som drabbats av detta ovärdiga vid-sidan-av-liv och förhoppningsvis erbjuder den förståelse till den som (ännu) inte varit utmattad själv.

Naturen viktig för rehab

De kollektiva rösterna varvas med introspektiva dikter som kommit till under författarens egen rehabilitering, där man förstår att naturen varit viktig. De poetiska styckena visar hur liten man känner sig i utmattningen, men att den urholkade själen också kan ta in något på djupet som inte fått plats tidigare – såsom naturens under.

Förare av färdtjänst kommer till tals

Bokens tredje del består av dialoger mellan diktjaget och förare av färdtjänst. Jag är inte säker på att de hör hemma i den här boken, de handlar liksom om något annat. Om en utsatt grupp arbetare, ofta människor som invandrat till Sverige och jobbar alldeles för mycket. Färdtjänst och sjukresor ger dessutom mindre betalt än att köra vanlig taxi. Det är rörande dialoger där taxiförarna blir hörda och de utgör ändå en fin kontrast till de andra texterna.

”Utmattade – Solo, samtal, kör” av Helga Krook är utgiven på Bokförlaget Korpen