”Jag vill att de ska sakna mig när jag gått i pension”
Vi är viktiga som ett par händer så länge vi kan arbeta och fylla schemarader. Därefter har vi ingen betydelse alls. Vi blir inte saknade. Knappt ens tackade. Men jag vill bli både efterfrågad och saknad, skriver Anette Johansson.
Jag har tänkt länge på pensionen. På att jag faktiskt är där, alldeles snart. Jag får erkänna att det inte är en okomplicerad känsla, att ingen ska be om mina tjänster längre, att inte ha någon tid att passa.
Om det blir skönt har jag ingen aning om. Det känns inte skönt när jag tänker på det, snarare ensamt. Jag oroar mig. Barnen är stora, barnbarnen bor långt härifrån, mina vänner är del av ett par och har hus och trädgård. Själv bor jag ensam i en tvåa.
Ingen idé att jag lägger mig i
Jag har meddelat att jag slutar vid årsskiftet. Allt som sker på arbetet efter det är utan mig. Jag har jobbat här i 10 år, för kommunen i 27 år. Jag kommer allt oftare av mig när saker diskuteras, planeras, för framtiden. Det är ju ingen idé att jag lägger mig i, jag ska ju inte delta mera, inte ha med något att göra.
Brukarna kommer snart att ha glömt mig, och personalen glömmer nog att komma och fika, fast de lovat. Men det är ju faktiskt upp till mig också, att hålla kontakten. Men jag blir så trött, när jag tänker på det.
Jag får liksom tunga armar, och vill sova en stund. Bara lite. Sen ska jag planera, lägga upp planer, bli en pigg pensionär, full av nyfikenhet och vänner. När jag fått vila lite.
Vid nästa möte nämner inte chefen semestern. Hon bjuder heller inte på fikabröd eller har blommor till mig, fast det är mitt sista möte. Hon säger inte hejdå.
Vi har möte. Chefen frågar lite halvt skämtsamt om jag inte ska ta ut min innestående semester nu, så jag kan gå lite tidigare? Jag blir ställd, ler lite ansträngt, känner att jag blir lite röd om kinderna och säger: Njäe… det har jag faktiskt inte tänkt. Jag ska ju sluta vid årsskiftet… Ja, fast det vore väl fint med lite extra ledighet, fortsätter chefen, tänk vad härligt!
Jag vet inte vad jag ska säga, jag var inte beredd.
Jag gråter i kudden
Efter mötet är jag ledsen, känner jag. Har fått en ny klump i bröstet, en tyngd. Den sprider sig neråt magen och ger en orolig känsla. På kvällen gråter jag i kudden, men vet inte riktigt varför.
Jag vill inte sluta jobba! Jag vill vara efterfrågad och saknad! Jag vill att chefen ska be mig att stanna så länge jag kan, att någon inte klarar sig utan mig. JAG VILL BETYDA NÅGOT!
Chefen säger inte hej då
Vid nästa möte nämner inte chefen semestern. Hon bjuder heller inte på fikabröd eller har blommor till mig, fast det är mitt sista möte. Hon säger inte hejdå. Men det är ju några dagar kvar, kanske visar hon snart, att jag betydde något.
Min text kan handla om vem som helst som arbetar i vården, den kan handla om mig också. Och jag vet en kollega som blev behandlad på just det här sättet.
