”Jag var inte ens värd en blomma efter ett helt arbetsliv”
Jag har älskat mitt arbete. Jag har gett mina timmar och trampat hundratals mil i korridorerna. Sedan satte sjukdomen stopp. Jag fick inget avslut och inte ens en blomma efter ett helt arbetsliv, skriver undersköterskan Jane Bengtsson.
Jag måste få detta sagt, då det skaver inom mig.
Mitt första jobb på sjukhuset var på BB i Lund 1989. Den största delen av mitt yrkesverksamma liv har jag sedan arbetat i sjukvården i Region Skåne, och på samma avdelning sedan 2002.
Jag har älskat varje minut
I de 88 meter långa korridorerna har jag trampat åtskilliga 100-tals mil och älskat varje meter och minut, tills min kropp började protestera med smärtor jag inte kunde rå på.
Min rygg har skador som är omfattande och jag har artros på ett flertal andra ställen. Jag fick också njurcancer under dessa år, men är nu friskförklarad. De som känner mig vet vilken livskris allt detta utlöste, smärta, utmattning och sorg efter ett mycket älskat arbete.
Jag blev till slut opererad i ryggen i hopp om bättring, men dessvärre fanns svår smärta kvar.
Allt handlar egentligen om min besvikelse över att ha arbetat ett helt liv utan någon form av avslut. Jag har gett av hela mig utan att få ett tack för alla åren.
De senaste åtta åren har varit svåra, men jag gav aldrig upp hoppet om att jag en dag skulle kunna återvända till någon form av arbete som jag skulle kunna klara av. Min kropp var inte med mig och allt slutade med att jag fick sjukersättning. Ett papper om uppsägning kom och jag skrev på det.
Saknade mitt arbete
Jag har inte kunnat besöka ”min” avdelning under alla åren, eftersom jag vet att besöket skulle väcka ångest då jag saknade allt i mitt arbete så mycket.
I samband med uppsägningen frågade min chef om jag ville komma och fika, men jag vet att det skulle dra i gång tankar och jag orkade inte det.
Men en sak som inte lämnar mig är att jag inte ens var värd en blomma med bud efter ett helt arbetsliv. En sådan stor arbetsgivare som Region Skåne borde ha någon form av rutiner för dem som går i pension och helst när man behövt sluta på grund av sviktande hälsa.
Känslan lämnar mig inte
Jag klarar mig utan blomma, men känslan lämnar mig inte. Allt handlar egentligen om min besvikelse över att ha arbetat ett helt liv utan någon form av avslut. Jag har gett av hela mig utan att få ett tack för alla åren.
