Fritidsledaren Erik om vardagen på gården

Klockan är halv tre på eftermiddagen och en efter en rasslar sommarlovslediga ungdomar in. Det är barn i de tidiga tonåren som vill ses, spela pingis, biljard, datorspel, hänga.

Sedan några år tillbaka arbetar kommunalaren Erik Bjertsjö här. Vägen hit var inte spikrak. Han berättar om sin uppväxt:

– Jag var sökande, orolig. Hade massa energi. Dålig självkänsla, men mycket självförtroende. Jag hade lite problem med polisen, men inga stora grejer. 

När Erik blev vuxen jobbade han på restaurang och körde taxi, men han kände att han ville bidra till samhället på något sätt.

– Och så gillar jag kids. Jag tyckte att det verkade så spännande.

Läste på folkhögskola

I början hade han ingen utbildning.

– Jag hade vilja och glädje.

Han startade som vikarie, jobbade två kvällar i veckan. Men han blev biten, ville mer. Timmarna ramlade in och till slut slutade han köra taxi. Men det låg honom i fatet att han inte hade någon utbildning, så han sökte in på Karlskoga folkhögskola och läste fritidsledarutbildningen på distans.

En ung kille kommer in och avbryter intervjun:

– Får vi baka? 

Inte just i dag, säger Erik. Det är en lite speciell dag, gården ska bjuda alla barn på bio inne i stan, en höjdpunkt på sommaren.

Stämningen är fin inne på Morris, avslappnad. Men Farsta var också skådeplatsen för en av de senaste tidens skjutningar. En 15-årig kille mördades. Erik vill inte prata om händelsen, säger bara att han visste vem offret var, att pojken brukade gå på gården. Vi förstår att händelsen fortfarande är ett öppet sår.

Erik möter många barn som befinner sig lite i utkanten av samhället, som kanske är i någon form av svans till de kriminella gängen.

– Det finns killar som har varit ganska struliga. Sedan kan de komma och berätta att de har fått ett jobb.

Det han har gjort har betytt något.

Alla kommer inte

Men han berättar också att det inte är så enkelt.

– De som har det allra värst kommer inte till gården, för man vill inte följa reglerna vi har. Det är svårt att nå alla, att hjälpa alla. Och om man har det svårt hemma, om det brister i föräldraskapet, då är det väldigt svårt att nå dem. För en del barn har inte fått med sig några värderingar alls. De är hungriga, rädda, otrygga hela tiden. Det är jättesvårt. Vi kan inte göra vad som helst.

Det viktigaste med en sådan här fritidsgård är kanske att det är en miljö utan krav. Visst råder nolltolerans mot alkohol, droger och tobak, men annars får man vara just den man är.

– Det handlar om att skapa trygghet. Här får man vara sig själv, här finns någon som lyssnar, som ser en. Det har hänt att de kommer fram till en på stan och säger ”du var så schyst”. Jag brukade ju bara morsa? Men de är vana vid ingenting.

”Personligheterna kommer fram”

Några tjejer hojtar på Erik, de vill spela pingis. Erik tar upp ett racket, slår iväg en serve. Till ljudet av en studsande bordtennisboll hinner livet avhandlas. Det hjälper nog att ungdomarna känner att Erik nästan är som en av dem, en like. 

Jag frågar honom vad som kännetecknar en bra dag på jobbet.

– Då har ungdomarna varit glada. Deras personligheter kommer fram. Det är en härlig känsla. De tyr sig till en. 

Att göra sig tillgänglig för ungdomarna är en balanskonst.

– Ibland vill de ha råd, säger ”Vad tycker du?” Då får man svara: Det här måste du själv komma underfund med. Eller om det är något dumt får man säga åt dem att låta bli. Man hjälper dem på vägen så mycket man kan. Målet är att de ska kunna smeka sig igenom livet så att allt inte blir för jävla jobbigt.

Innan vi går frågar vi en av tonåringarna, Rosana Woldu, vad som kännetecknar Erik.

– Han kan göra allt med alla!