Vårdbiträdet Carola Ankarborg debuterar med novellsamling

Carola Ankarborg debuterar i bokform med novellsamlingen ”Bymoln” och Kommunalarbetaren ville träffa henne. Fast vi promenerar inte längs Gavleån där försommaren spritter och prunkar. På grund av sjukdom sitter vi i stället i varsin stad, vid varsin dator, i varsitt arbetsrum och tittar ut över varsitt praktfullt träd.

Carola ser skator i sitt träd, som kan vara en lind. Nedanför hennes fönster i Gävlestadsdelen Brynäs breder den gröna Stenebergsparken ut sig. Och på fönsterbrädet står ett inramat kort med orden: Saker man gör, lämnar spår efter sig. Vågar hon skriva något med den påminnelsen?

Har publicerat ”vårddikter”

– Det är både negativt och positivt. Jag tänker att det en enskild människa gör har betydelse. Jag lever inte förgäves! Fast jag tror inte att jag förändrar världen eller så …

På balkonger står människor och klappar för oss ut i den tysta natten långt från liggsår och korridorer

Det blev titeln på en diktsvit som Carola Ankarborg skrev under pandemin och som finns publicerad på Region Gävleborgs hemsida. Tidigare har hon publicerat ”vårddikter” i antologier utgivna av Föreningen Arbetarskrivare, där Carola sitter i styrelsen.

Lite rörig process

Fröna till ”Bymoln” har legat och grott i nära 20 år. Ibland får Carola en bild i huvudet som hon inte kan bli av med. Det kan vara en man som plockar upp en flicka i gul regnrock vid vägkanten.

– Vad det sedan blir kan ta tid. Jag har svårt att se en hel berättelse. Det är scener som inte kommer efter varandra i tid. Som behöver spacklas ihop med andra scener. Det är lite rörigt.

Även om processen är rörig så är inte novellerna det, men det finns ett stråk av gåtfullhet i några av dem. Novellerna handlar om olika typer av relationer och utspelar sig främst på landsbygden. Det är den miljön Carola kan bäst. Hennes föräldrar var bönder och Carola växte upp ”i ett hus i skogen typ”.

Centralt i novellerna är ensamhet, att bli lämnad. Eller som det står i baksidestexten: människor som fastnat på en plats, i en situation, i en tid, i ett minne.

– Jag har själv svårt för att lämna, säger Carola. Kanske är det en klassgrej också. Folk säger: om du inte trivs är det bara att säga upp dig. Kanske om man har någon som försörjer en … Vården har jag försökt lämna två gånger, men är tillbaka igen. Förhållanden har jag lämnat, vilket är det bästa jag gjort. Men det tog tid.

Undvek länge ett fast jobb

Länge undvek Carola fasta anställningar, eftersom det är så lätt att fastna och så svårt att lämna. Numera är hon fast anställd på 50 procent på ett äldreboende och ser fördelarna med stadig inkomst och semester.

Känslorna för arbetet pendlar, hon trivs med kollegorna, men hon har ju trots allt försökt lämna det. Hon gick en utbildning till grafisk designer men på grund av sorg och utmattning blev hon tvungen att avsluta halvvägs. När hon behövde få in pengar igen fanns äldreomsorgen kvar och väntade på henne.

Hon kombinerar jobbet med sitt skrivande och så är hon redaktör och formgivare för tidskriften Klass, som ges ut av Arbetarskrivare. Arbetsrummet hemma i trerummaren vill Carola inte visa upp just nu. Nästa nummer av Klass ska snart skickas till tryck och överallt ligger papper och kom-ihåg-lappar. Nästa månad är lugnare.

– Då åker dikterna fram ur byrålådan igen.

Är målet att vårddikterna ska bli en bok?

– Jo, det är tänkt så. Jag har flera projekt påbörjade, men man ska ju avsluta också. Den svåra biten …