”Äntligen får vi vår välförtjänta dygnsvila”
Vi har kämpat för att få bort delade turer och långa pass och nu äntligen får vi upprättelse. Självklart ska vi inom kvinnodominerade yrken ha samma förutsättningar till återhämtning som andra, skriver Mariette Kemhagen.
Jag har hört många negativa röster inför att lagen om dygnsvila träder i kraft i oktober. Många är oroliga: hur ska det bli, hur ska jag få ihop mitt privatliv, vem ska hämta och lämna på förskolan? För många är nog oron förankrad i hur vi ser på våra möjligheter att vara med och påverka vår arbetstid.
Men jag skulle vilja sticka ut hakan och påstå att detta är ett utmärkt läge för oss att höja våra röster för att få till en positiv förändring. Självklart ska vi inom kvinnodominerade yrken ha samma förutsättningar till återhämtning som andra!
Motsägelsefull kritik
Ena stunden kräver vi att de delade turerna ska slopas för att de är för långa för att i nästa stund vilja ha kvar tiotimmarspassen för att få färre arbetspass. Det blir väldigt motsägelsefullt.
Vi har kämpat för att få bort delade turer och långa pass och nu äntligen får vi upprättelse. Vi kommer att få vår välförtjänta dygnsvila.
Det är dags att vi får den återhämtning vi så väl behöver. Vi är värda återhämtning precis som anställda inom andra yrken där lagen styr rakt av.
Under en lång tid har vårt kollektivavtal använts emot oss. I dag har vi reglerat i avtalet att nio timmars dygnsvila kan tillämpas om verksamhet och omständigheter kräver det. Arbetsgivaren har använts sig av kryphålet och vi har fått scheman utifrån det.
Men det är dags att vi får den återhämtning vi så väl behöver. Vi är värda återhämtning precis som anställda inom andra yrken där lagen styr rakt av. Det är dags att inte längre se vårdyrket som ett kall där man tummar på lagen genom avtal, för att man kan. Det är dags att också vårt viktiga yrke får de rättigheter som andra redan har.
Lagen finns av en anledning
Jag ser mitt yrke som undersköterska som ett av världens bästa jobb. Men när man avslutar sitt pass klockan 21.00 och sedan ska vara tillbaka 06.45 på morgonen bränner tröttheten bakom ögonlocken. De där timmarna man verkligen fick i aktiv sömn blev allt för få, så pass få att man stundom frågar sig om det är värt det.
Jag vet att vi alla har våra skäl och våra anledningar till att vi arbetar i vården, men vi måste se till vad vi mår bra av. Givetvis är det individuellt, men lagen om vila och återhämtning finns där av en anledning.
Det är vår tur nu!
Nu gäller det att vara kreativ och låta våra röster höras när det är ändå är tid för förändring. Kanske ska vi eftersträva att vi får till en rejäl arbetstidsförkortning med bibehållen lön, kanske ska vi göra om scheman på ett helt nytt sätt, kanske kan vi komma ifrån andra negativa inslag som minutstyrning när vi ändå måste tänka om kring våra scheman? Det är vår tur nu!
