”Minutplanerade scheman i hemtjänsten bryr sig inte om verkligheten”
Min första dag i hemtjänsten börjar med att jag kommer för sent fast jag är i tid. Tydligen kommer man inte 07.00 om passet börjar 07.00. Man kommer kvart i. Jag lär mig snart att i hemtjänsten är tid något alldeles särskilt.
Undersköterskan Ing-Marie, som jag ska gå bredvid, betar av morgonrutinerna.
Hon läser nattskiftsrapporterna, hämtar schemat och samlar ihop nycklar i en gigantisk karbinhake. Hon knyter skorna och är redo att gå. Klockan har ännu inte slagit sju. “Det kan vara bra att ha en frukt i ryggsäcken, man vet aldrig när man kommer in igen”, säger Ing-Marie innan vi ger oss av.
Det dröjer inte länge innan jag undrar hur någon orkar jobba här längre än en månad. Jag frågar om arbetskläder (”det får vi inga”), bilar (”det finns bara en”), OB-tillägg (”20 kronor i timmen efter 19”) och delade turer (”du jobbar både morgon och kväll men får ingen lön däremellan”).
Borde vi inte få tid att gå på toaletten under dagen? undrar hon. Ni kan väl kissa hos vårdtagaren? säger han.
En dag kontaktar min kollega Christina ansvarig kommunpolitiker.
”Borde vi inte få tid att gå på toaletten under dagen?” undrar hon.
”Ni kan väl kissa hos vårdtagaren?” säger han.
Det går inte ihop
Jag får inte ihop det. Hur kan ett av samhällets viktigaste jobb få utföras under sämsta tänkbara förutsättningar?
Sju av tio kommuner rapporterar personalbrist i äldreomsorgen. Minutplanerade scheman, hög arbetsbelastning och utsatt psykosocial arbetsmiljö gör att personalen flyr. Och värre lär det bli.
Antalet personer över 80 år väntas öka med 50 procent de kommande tio åren enligt SCB:s prognoser. De i arbetsför ålder ökar bara med fyra procent. Det är en obalans att oroa sig för om man planerar att bli gammal i det här landet.
Akut brist på personal
Äldreminister Anna Tenje (M) vill lösa krisen med hjälp av teknik, bättre schemaläggning och fler invandrare som väljer att jobba i äldrevården. Men regeringen vill kraftigt minska invandringen, och SKR har varnat för att det kommer att förvärra personalbristen.
Teknik och bättre schemaläggning då? Ingen mirakellösning. När Kalix kommun drabbades av en IT-attack tvingades man gå tillbaka till manuell planering, och lämnade de digitala systemens minutstyrning. Resultatet: lugnare personal som hade roligare på jobbet.
Halvtimmesraster är egentligen inga halvtimmesraster eftersom de alltid naggas i kanten: rasten slutar halv, nästa besök börjar halv.
Äldreomsorgen är i akut behov av mer personal. Men den största utmaningen blir nog att behålla dem som redan finns på plats. ”De allra flesta vill inte jobba varannan helg, delade turer och tiotimmarspass”, säger Eva Strand, som jobbat i hemtjänsten i över 30 år, till Kommunalarbetaren. Kanske borde äldreminister Tenje lyssna på Eva.
Redan under min första dag förstår jag att tid är något särskilt i hemtjänsten. Halvtimmesraster är egentligen inga halvtimmesraster eftersom de alltid naggas i kanten: rasten slutar halv, nästa besök börjar halv. Passet börjar prick men schemat håller inte om man kommer prick. Och så vidare i all oändlighet.
Den obetalda tiden
Det är brist på exakt alla typer av tid utom en: Ing-Maries, Christinas, Evas och alla andra medarbetares obetalda tid. Superlimmet som skarvar ihop kanterna i schemat och gör att verksamheten går runt, fast den inte borde. Men det sliter ut personalen. Och de har inget val: de vet att ingen annan gör jobbet om de vägrar.
Regeringens svar?
Kommunerna behöver ytterligare 20 miljarder för att klara sina uppdrag, uppger Sveriges kommuner och regioner, SKR.
30 miljarder, säger Kommunal. Regeringens svar? 6 miljarder. Skattesänkningarna i samma budget kostar mer än dubbelt så mycket: 13 miljarder kronor under 2023. Det är inget annat än ett hån mot omsorgen.
Minutplanerade scheman bryr sig inte om verkligheten våra äldre lever i – den som är oundviklig för oss alla – men det gör hemtjänstens undersköterskor. När ska vi börja bry oss om dem?
