Författaren och journalisten Åsa Linderborg om vinnaren i KA:s novelltävling
Åsa Linderborg, författare och journalist, satt med i juryn för Kommunalarbetarens novelltävling.
Åsa Linderborg.
Vad tänkte du när du läste bidragen till Kommunalarbetarens novelltävling?
– Jag tänkte nog framför allt hur känslomässigt komplext ett kroppsarbete ofta är. Man är stolt, man är slut, man är stressad, man är oumbärlig, man är förbannad, man är ömsint, man är ensam, man är jobbarkompis och så vidare. Jag minns min pappas röst från min barndom, han hade samma känsloregister kring arbetet på Metallverken.
Vad fastnade du särskilt för i vinnaren Arne Westers novell?
– Den är så välutvecklad formmässigt, det är som att se ett absurt teaterstycke. Och man vet inte riktigt vilken yrkesgrupp det handlar om, vilket den här gången är en styrka; schemaläggningar med för lite resurser ser nog ut så här överallt.
Har du någon favorit bland novellförfattare?
– Jag är förtjust i traditionstyngda gubbar som August Strindberg och Anton Tjechov. Men nyligen läste jag en novellsamling av den amerikanska författaren Curtis Sittenfeld, ”Jag säger det ni tänker”, som var jävligt bra. Hon är mästerlig på att smyga in klassperspektivet.
Vad är viktigt att tänka på när man skriver en novell?
– Man måste snabbt komma till skott så att läsaren direkt fattar att det här är en historia som jag måste få veta slutet på. I en roman kan man bädda upp för något i flera kapitel, men novellisten måste gå rakt på sak.
