Illustration: Therese Nilsson

Ibland låser jag in mig i tvättstugan när jag egentligen borde tömma papperskorgar eller skura toaletter. Jag släcker ner ljuset i det trånga rummet och lutar mig mot den dovt brummande tvättmaskinen. Den fyller hela utrymmet. Blundar med kinden mot den svala metallen, sänker ner fingertopparna i den stora förpackningen med tvättmedel, fint pulver som tar emot mig. Låter tiden gå.

Vaktmästarna klarar inte av att dricka blasket som tillagas i maskinen, så varje morgon brygger de två kannor i sitt arbetsrum. De häller över kaffet i termosar och tar med ut till oss. Vi dricker bara det kaffet, såklart. Eller, när jag börjar jobba där har jag inte lärt mig att dricka kaffe. Under några dagar av att ensam stå i pentryt och koka upp tevatten och sedan vänta på att drycken ska svalna tillräckligt för att kunna av drickas konformeras jag till en av kaffedrickarna. Det finns olika tempon och jag vill tillhöra deras, tömma min kopp samtidigt med de andra. Det finns inte utrymme för att inte bli en del av gemenskapen, när vår gemenskap redan är på undantaget. 

Städarnas personalrum har inga fönster, slitna tegelstensväggar och brunt klinkergolv, en soffa klädd i grönt och skåp att ha arbetskläder eller fritidskläder i, beroende på om man kommer eller går. Där är ingen plats man umgås. Det används mest som en uppsamlingsplats där vi ses innan vi går till lärarnas personalrum för frukostrast och lunch. Lärarnas personalrum är väl egentligen alla anställdas personalrum, men redan min första dag blir jag visad vårt bord, där städarna, vaktmästarna och administratörerna sitter. När vi är ute i korridorer, receptioner och förråd står bordet tomt. Det är en oskriven regel, bordet är abonnerat.

En förmiddag bjuder Minna in mig till hennes skrubb. Den har vita väggar och ljust laminatgolv, precis som mitt, men är mycket större. Hennes fristad. Det finns en stol som gott och väl får plats bredvid vagnen. Längs ena väggen löper tre hyllplan med materiel; papper, tvål, torr- och våtmoppar, dunkar med rengöringsmedel längst ner och flaskor i brösthöjd. Mikrofiberdukarna är noggrant vikta och färgsorterade, vi viker dem på samma sätt. Där finns skrapor, ouppackade svabbgarn, smala borstar och mirakelsvampar. Dammvippor av strutsfjädrar hänger längs väggen bredvid stativ och sopset som står uppradade. Sedan är det Minnas skatter. Minna samlar på det som tappats eller glömts bort. Hårnålar i en burk. Nyckelringar i en annan. Pennor i blyerts och bläck, överstruknings- och whiteboardpennor, häftmassa, fingervantar och pannband, enklare smycken, några färgade stenar, lappar fyllda med hemligheter. Och hon sparar kollegieblock, i alla storlekar och format, de flesta nya, några med förstasidan utriven.

Minna berättar inte vad hon gör med dem, om hon skriver när hon är i skrubben, med det starka lysrörsljuset sittandes på den ensamma stolen. Hon har kommit till Sverige i vuxen ålder, gift sig med en äldre man och aldrig skaffat barn. Hon pratar om det ibland, barnlösheten, men jag vågar inte fråga om den är frivillig eller inte.

Tidiga mornar är det bara jag och moppen, dess viskande ljud när den sveper över golvet i det dunkla omklädningsrummet, fångar upp dammpartiklar i repeterande rörelser, smeker listerna på väg mot utgången. Klockan tickar för varje passerad minut och jag rycker till som om jag blivit påkommen med något skamligt. 

Förutom Minna som tar emot mig med öppna armar från första dagen städar Stine på skolan. Stine är dansk, i medelåldern och bor hos sin mamma. Varje lunch äter hon en ensam apelsin som hon rullar mjuk mot bordsytan innan hon omsorgsfullt skalar och äter den, klyfta för klyfta. Hon pratar än mindre än jag och håller sig borta under frukostrasten. Håller sig överlag borta. Våra arbetsscheman gör att vi sällan stöter på varandra. Minna har övervåningen och längan längst bort, klassrum, korridorer och toaletter. Stine städar undervåningen med liknande utrymmen och gymnastiksalen. Själv har jag inga klassrum, bara personalutrymmen, kontor, omklädningsrum och kapprum. För det mesta ser jag inga elever, de gånger jag gör det håller jag hårt i vagnen, tittar rakt fram och försöker räta på ryggen. Högstadiet är en oförutsägbar plats. 

Vår gemenskaps inne- och uteslutning hänger inte på social kompetens. Vi är outsiders och lågavlönade, utan högskolepoäng eller strukna skjortor. Men vi har kompetens som lärarna behöver, mer än vi behöver deras. Eller, det finns en respekt för vaktmästarnas kompetens och vaktmästarna nyttjar sin position väl. I solidarisk anda får vi på undantaget vara en del av det. Man tjafsar inte med vaktmästarna och tilltalar med dem med respekt. Att hålla sig väl med vaktmästarna innebär att få hjälp när det behövs. Har man otur kan man hamna långt ner på prioriteringslistan eller glömmas bort, gång på gång. För man vill ha datorer som fungerar, lås som går att låsa, frågor besvarade. Som städare har man en osynlig position. Det är ingen som tystnar när man kommer in i ett rum.

Efter ett par år av att varje morgon hänga in jackan i skåpet, ta ur arbetsskorna och hämta vagnen ur skrubben möter jag biologiläraren Johan i korridoren. Han behöver hjälp med något och ursäktar att han inte vet vad jag heter. Det blir så dumt då, att be om den där tjänsten av någon man möter varje dag. Han viker ner blicken. För att underlätta för honom gör jag detsamma. Tittar på mina arbetsskor, flyttar på något i vagnen.

Ibland stänger jag in mig i den lilla skrubben avsedd för att dammsuga torrmoppar. Spiller ut mig över bordet och håller in andetagen. Väntar på att alla dessa barn ska försvinna in i sina klassrum, att alla lärare ska stänga om sig, sluta leverera artighetsfraser och studera min dåliga hållning och utslitna skor. Släcker belysningen och stirrar ut i evigheten med barnens skrik bakom dörren.

Juryns motivering

På ett poetiskt och sinnligt vis förmedlar novellen ”Ursäkta kan jag ta papperskorgen?” den fysiska förnimmelsen av hur det är att städa och att vara osynlig i en tydlig hierarki. Och hur man kan fly in i en städskrubb för att skapa ett eget hemligt rum där man får andas ifred. Men också hur avgörande det är att vara en del av en gemenskap där solidaritet inte känns som ett skrotat ord.

I juryn satt Åsa Linderborg, Cecilia Alstermark, Catarina Berglund, Johan Erlandsson och Anna Körnung.