De nya arbetarförfattarna

Fem frågor …

… till Åsa Arping, professsor i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet, som skrivit boken ”Att göra klass. Nedslag i svensk samtidsprosa”.

Vad händer i arbetarlitteraturen?

– Arbetarlitteraturen började som skildringar av jordbruks- och fabriksarbete och utvecklades till berättelser om personer som hade sitt yrke och sin anställning för livet. I dag är normen att inte ha ett fast arbete och skildringarna handlar mer om osäkerheten och otryggheten det för med sig.

Har kampen och motståndet försvunnit i de nya böckerna?

– Dagens arbetsvillkor är väldigt individualistiska vilket bryter ner och söndrar samverkan. Kristian Lundbergs ”Yarden” visar det tydligt: arbetare som gör samma arbete har olika anställningsvillkor vilket skapar en konflikt mellan vikarierna och dem med fasta jobb. Det blir inte lika lätt att skapa en enad front mot arbetsgivaren.

Finns det nya ämnen i dag som inte togs upp tidigare?

– Det handlar mer om relationer – relationer till kolleger, till kunder till brukare eller patienter. Som i Sara Beischers ”Jag ska egentligen inte jobba här” som är en sorts relationsresa på det första jobbet, där huvud­personen mognar in i att vara medmänniska och kollega. 

Vad får vi inte läsa om?

– De papperslösa, långtidssjukskrivna, arbetslösa, utförsäkrade – alla som inte har ett arbete alls. Den gruppen växer, men de saknar en röst i litteraturen.

Vad tror du att vi kommer att få läsa framåt?

– Den tid vi lever i framkallar andra sorters känslor och det syns i berättelserna. Det handlar om ganska negativa känslor av oro och stress, och inte så mycket kampvilja och raseri som kunde leda till förändring. Sedan tror jag att den nya arbetarlitteraturen kommer att fortsätta vidga gränserna för romanen, poesin, biografin vilket den redan börjat göra på senare år.

---

Den moderna klassikern

Yarden
av Kristian Lundberg

• Med ”Yarden” från 2009 fick de tillfälligt anställda och gigjobbarna (innan ordet var uppfunnet) sin verklighet beskriven. Lundberg skriver om daglönarslit i hamnområden och lagerlokaler. Om ett liv på huk där det ständigt finns någon som är redo att ta din underbetalda plats. Om dem som tar de jobb ingen annan vill ha. 

Kvinnornas arbetarhistoria

Bomullsängeln
av Susanna Alakoski

• ”Bomullsängeln” var Alakoskis första del i sviten som berättar kvinnornas arbetarhistoria. Den skildrar kärlek, slit och kamratskap hos kvinnorna inom textilindustrin i 1900-talets Finland. Alakoski skriver om kvinnoliv, arbetarliv och drömmar om en drägligare tillvaro. Del två har namnet ”Londonflickan”. Debutromanen ”Svinalängorna” (2006) blev hennes stora genombrott.

Den nya arbetarromanen

Dalenglitter
av Wanda Bendjelloul

• Wanda Bendjelloul debuterade för två år sedan med en roman om pommes frites, pengar och prylar. Hon skrev om förorten och snabbmatsrestaurangen. En samtida roman om arbete och ursprung, om klass och status och om migran-arbetare. När jag läste romanen första gången lyfte jag blicken efter en stund och tänkte ”det är så här en nutida arbetarroman ser ut”.

Politisk poesi

Efter arbetsschema
av Johan Jönson

• En stor och viktig del av arbetarlitteraturen är poesi och det har kommit mycket arbetarpoesi på senare år. En av de första i den nya vågen var Johan Jönson, hans tegelsten från 2009 är nästan 800 sidor dikt med röster från vårdjobb, hemtjänsten och avlastningshem för funktionsnedsatta. Det är nattvak och morgonpass. Fabriksjobb. Depression och sexuella fantasier. Det är vrede och hat. Det är politik.

Självbiografisk serie

Återvinningscentralen
av Ulrika Linder

• Arbetarromanen kan också vara en seriebok. Daria Bogdanskas ”Wage slaves” som gavs ut 2016 är redan att räkna som en klassiker i genren, där hon beskriver tillvaron och arbetsvillkoren för pappers-lösa restaurangarbetare i Malmö. ”Återvinningscentralen” är en självbiografisk berättelse från senare år, tecknad direkt från rampen på återvinningscentralen i Örebro där Ulrika Linder arbetar.

---