Wanda Bendjelloul – en ny tids arbetarförfattare

”Innan jag flyttade upp till kassan var mina armar alltid fulla med brännmärken”, lyder romanens första mening. Huvudpersonen flyttas från fritösen till snabbmatskassan om hon har tur (chefens oskrivna regel är att snygga tjejer hamnar i kassan), hon får parera narkomaner från Plattan som kommer in på jakt efter kolasås, städa upp efter överdoser på toaletterna, blunda för de riktiga hygienreglerna, mota ut kunder som stör och fundera över varför stammisarna egentligen kommer varje dag. 

Hon har precis slutat gymnasiet och lämnas ensam att hantera situationer få vuxna skulle känna sig trygga i.

– Man är väldigt sårbar när man är ung och ny ute i arbetslivet. Jobben i en snabbmatsrestaurang kan vara en bra sluss. Men det är låga trösklar in och det går att göra en snabb karriär, vilket föder dåliga chefer som inte kan leda en arbetsgrupp och inte kan arbetsmiljö- eller arbetsrättsliga frågor, säger Wanda Bendjelloul.

Det var efter att hon sett en kampanj för en snabbmatskedja för något år sedan som idén till romanen väcktes. Kampanjen utmålade arbetet i kedjan som karaktärsdanande och som en bra merit. Wanda som har egen erfarenhet av arbetet blev så provocerad att hon började skriva.

Den djupt gula färgen påminner lite om det urin som kommer ut när man inte druckit och dessutom hållit sig från att kissa en hel dag, vilket händer ganska ofta eftersom rasterna på restaurangen är så korta.

Och hon skriver med en lätthet. Det går snabbt. Känns ungt och nutida. ”Under ett kökspass kan man även bli stationerad vid fritösen. Där går jobbet mest ut på att dra pommes frites- och nuggetskorgar upp och ner ur den bubblande vätskan. Den djupt gula färgen påminner lite om det urin som kommer ut när man inte druckit och dessutom hållit sig från att kissa en hel dag, vilket händer ganska ofta eftersom rasterna på restaurangen är så korta.”

Trots att det är arbetsvillkor och makt som skildras i romanen dansar texten fram över sidorna. Nästan som att den följer de åttor som personalen i snabbmatsrestaurangen måste röra sig i för att de inte ska krocka med varandra bakom disken. Fram och tillbaka och runt igen. Arbetets rörelser.

En tredjedel in i romanen lägger jag den ifrån mig. Tänker ”det här är 2020-talets roman om arbete, det är så här en nutida arbetarroman ser ut”. 

Jag var intresserad av att zooma in på de vardagliga tingen och händelserna. Hur man rör sig bakom kassan för att effektivisera arbetet. En koreografi som också sitter som ett kroppsminne i mig.

– Jag blir väldigt glad när du säger det men det intressanta är att jag inte har någon relation till arbetarlitteraturen, jag har känt att den är så mansdominerad. Jag har däremot sett väldigt många arbetsskildringar på film. Jag var intresserad av att zooma in på de vardagliga tingen och händelserna. Hur man rör sig bakom kassan för att effektivisera arbetet. En koreografi som också sitter som ett kroppsminne i mig, säger Wanda Bendjelloul från min dator där vårt samtal äger rum.

Jag ville att vi skulle träffas i Enskededalen. Dalen som i romanens titel ”Dalenglitter”. Närförorten, miljonprogrammet med loftgångar och dåligt rykte, som bara ett tunnelbanespår skiljer från det prunkande övremedelklass-villaområdet Enskede. Dalen där Wanda växte upp och där romanens huvudperson bor med sin polska mamma. 

– Ju äldre man blir – jag fyller 45 i morgon – desto mer inser man vad som präglat en och vad som gjort en till den man är. Och ju äldre man blir ser man mer till de mindre glamourösa delarna. Det handlar både om Dalen och snabbmatsrestaurangen, platser man varit på väg ifrån men som finns kvar i kroppen. Romanen är som att glänta lite på en dörr. En stafettpinne till andra unga som arbetar i butik, äldrevården eller på restauranger.

Romanen är som att glänta lite på en dörr. En stafettpinne till andra unga som arbetar i butik, äldrevården eller på restauranger.

Pengar och prylar – status och klass – går som en röd tråd i boken. Hur man som ung kvinna upptäcker att ens spirande sexualitet också är en form av makt och kapital. Och så den där längtan som närs av kändisar och Instagram, prylarna man vill omge sig med.

– Det finns ett dolt klassförakt i hur man debatterar konsumtion. Det kan finnas en stark längtan efter att äga och underkasta sig märkesprylar om man aldrig haft möjligheten. Det är lätt att säga att man inte ska konsumera när man redan är mätt och har allt. För mig handlar det om en längtan efter att vara en del av det här samhället, som man blir när man konsumerar. En längtan till innanförskap.

Vi ses aldrig i Dalen. Wanda har redan innan boken släppts blivit trött på att ta sig dit för att valla journalister som vill få lite äkta känsla till sin intervju. Men det är synd. För romanen innehåller så mycket kärlek och inte minst humor om och till platsen och framför allt människorna som bor där. 

”Dalenglitter” fungerar lite som en rysk docka. Klass och status rör sig hela tiden och är inte minst helt beroende av var du befinner dig. Någonstans finns alltid någon annan som är längre ner i hierarkin än du själv. Ung tjej från Dalen i kassan på snabbmatsrestaurangen vars doft och smak inte går att skrubba bort från kroppen får en helt annan status när hon som svensk hälsar på släktingarna i Polen.

Det är ett trauma i min familj att männen alltid varit någon annanstans. Alla män har lämnat Polen för att arbeta i andra länder, England, Irland, Sverige och så vidare.

Polen och släkten där har en avgörande roll i romanen, liksom i Wanda Bendjellouls eget liv. När huvudpersonen är på födelsedagsfirande i den fina delen av Enskede handlar lika mycket om familjens polske hantverkare som om festen. När huvudpersonen reser till Polen beskrivs alla polska migrantarbetare på hemväg, som uttröttade somnar på flygplanet. Skälet till att hon reser till Polen är att hennes kusin dött i en arbetsplatsolycka på ett vindkraftverk i Danmark eftersom han saknat skyddsutrustning.

– Det är ett trauma i min familj att männen alltid varit någon annanstans. Alla män har lämnat Polen för att arbeta i andra länder, England, Irland, Sverige och så vidare. Arbetsförhållandena som de arbetar under har bitvis varit chockerande för någon med svensk bakgrund. I Sverige är de här människorna osynliga. Vi förstår inte deras umbäranden. Det här måste folk få veta, har jag tänkt, att det är så här. Så jag skrev det.