Susanna Alakoski.

Susanna Alakoskis mormor arbetade i 50 år på bomullsfabriken i Vasa i Finland. Den unga Susanna såg de enorma åderbrocken på mormors ben. Hörde hostan som kom av astman hon ådragit sig på fabriksgolvet.

Men Susanna fick aldrig några berättelser. Om det långa arbetslivet var det tyst och medan hennes mormor levde var hon för ung för att ställa frågor.

– Jag tänker att jag alltid har varit intresserad av hennes liv. Det finska, karga, enkla arbetarlivet. Men det har aldrig velat bli berättat. När hon dog ärvde jag hennes trådrullar. Det har funnits fragment från hennes liv och jag har alltid vetat att jag skulle vilja göra något av dem. Nu fungerar de som bärande bjälkar i berättelsen.

Susanna Alakoski säger att hon har svårt för den osynlige arbetaren. Därför fyller hon nu själv ut delar av tomrummet genom att i romanform berätta sin mormors och de andra textilarbetarnas historia.

Hon skriver om slit, kärlek och kamratskap hos kvinnorna inom textilindustrin i 1900-talets Finland. Om kvinnoliv, arbetarliv och drömmar om en drägligare tillvaro.

Susanna Alakoski

  • Född i Vasa i Finland och uppvuxen i Ystad.
  • Debuterade med ”Svinalängorna” 2006. Hon har också skrivit ”Håpas du trifs bra i Fengelset”, ”Oktober i Fattigsverige” och ”April i anhörigsverige”.

”Bomullsängeln” är den första delen i en planerad svit på fyra delar som startar i Finland under tidigt 1900-tal och slutar i Sverige i våra dagar. Här står Hilda i fokus, de resterande delarna kommer att följa Hildas dotter Greta och därefter ättlingarna Kathrine och Barbara.

– Det är när livet självt utgör dramatiken som vi får svar på livets svåra gåtor. Vådan och lyckan av att leva. Jag tycker själv om episka berättelser och känner mig förstådd i min egen släktberättelse.

”Bomullsängeln” börjar med en urscen. En förlossning där huvudpersonen Hilda föds på ett finskt bondgolv år 1905. Som 16-åring förskjuts hon sedan från den enkla men trygga tillvaron på bondgården efter att hon fött ett utomäktenskapligt barn. 

Som läsare lever vi med Hilda, vi ser råttornas gångar i snön, känner fabrikens bomullsdamm i näsan och värken i händerna. Men vi känner också förälskelsens pirr, lustens tyngd och kamratskapens värme.

Susanna Alakoskis språk hjälper till. Det ligger tätt intill kroppar och detaljer. Tankarna går till Moa Martinsons språk, där kroppen och de spår som arbetet lämnar på kroppen står i fokus på ett sätt som går igen i ”Bomullsängeln”.

Liksom Moa Martinson räds Alakoski inte heller att skriva om en kvinnovardag med graviditeter, förlossningar, menstruationer och lust.

När jag läst om 1800- och 1900-talet har jag verkligen slagits av att den nutida kampen är sig lik. Samma önskan om bättre villkor.

Susanna Alakoski

Samtidigt får vi mer. Susanna Alakoski ger oss krig och konjunkturväxlingar och fabriksdirektörens våndor när skeppslaster med bomull fastnar i andra länder.

Hon visar hur slavkrig och missväxt på andra sidan jordklotet påverkar fabriksarbetarna i Vasa, deras möjligheter till arbete och att sätta mat på bordet.

Den fackliga kampen gestaltas främst genom Hildas bästa väninna Helli, som hela tiden har rättvisan och arbetarnas kamp för ögonen. 

– Jag ville ha med en person som kämpade för fackliga rättigheter och ett drägligare arbetsliv utan att vara en agitator. Vars främsta önskan var att villkoren skulle bli bättre och inte var ute efter att skjuta direktörer.

I romanen skriver sömmerskorna en insändare i lokaltidningen där de kräver att ”jagandet av varje minut och sekund upphör”. Tankarna går till dagens minutstyrning i exempelvis hemtjänsten.

– Jag hoppas att läsarna ska se det. När jag läst om 1800- och 1900-talet har jag verkligen slagits av att den nutida kampen är sig lik. Samma önskan om bättre villkor. Arbetarens rädsla känner jag igen. 

Skammen över att vara fattig är densamma. Det är lika svårt i dag som tidigare.

Susanna Alakoski

En annan tråd i boken är den om moderskapet, om ensamstående mödrar och hur arbete förenades med föräldraskap. 

– Det är en pelare som finns med i sviten. Att ha ett barn och tvingas arbeta kunde ta sig enorma konsekvenser. Det var väldigt, väldigt svårt. ”Bomullsängeln” beskriver verkligheten för kvinnor under tidigt 1900-tal. Men ensamstående föräldrar är än i dag de som har det svårast. Och kvinnolönerna släpar fortfarande efter. Det är flera århundradens problem som bara fortsätter på något sätt. Där framstår politiken som så banal, som inte bara kan lösa sådana saker.

Jag undrar om fattigdomen är sig lik. Kan man jämföra fattigdomen för arbetarna på bomullsfabriken i Vasa, fattigdomen i Svinalängorna på 1970-talet och den fattigdom människor lever under i dag?

– Jag tror att fattigdom smakar likadant nu som då.  Fattigdom föder våld, i värsta fall mord, förstörelse, grovt språk, barnmisshandel och desperation. På det viset är sig fattigdomen lik över tid. Skammen över att vara fattig är densamma. Det är lika svårt i dag som tidigare.