Hon tecknar tillvaron på återvinningscentralen

Ulrika Linder ville ha ett jobb som gjorde skillnad. Ett jobb där hon var som en myra i en myrstack. Ett arbete vars betydelse gjorde att samhället kollapsade om myrstacken lade ner jobbet. Hon tog jobb som återvinningsarbetare. Först som timmis i fyra år och de senaste två åren som fast anställd.

– Jag skulle säga att både jag och mina kolleger är stolta över våra jobb. Det är viktigt och det är ganska fritt, utan minutschema som inom vården. Men sedan har jag svårt att förstå varför jag träffar mina kolleger mer än jag träffar mina barn. Jag kan känna lite som att lönearbetet stjäl livet.

Ulrika Linder har tecknat länge. Hon är utbildad konstnär och har Instagramkontot ”Diskbänkstecknaren” där hon sedan fem år tillbaka tecknar vardagsrealistiska ögonblicksbilder från livet som småbarnsförälder.

– Jag började med det när vi fått vårt andra barn och jag upplevde någon slags kris. Mina ansträngningar räckte inte. Det var ett halvår av rent kaos. Jag hann inte sitta och teckna, så jag började göra snabba teckningar på stulna stunder. Jag tecknade det jag kände och sedan har det bara fortsatt så, säger Ulrika vid vårt andra telefonsamtal. Det första fick avbrytas ganska snabbt på grund av att ett barn skulle till vårdcentralen.

Liksom på Instagramkontot gräver hon där hon står i serieboken ”Återvinningscentralen” som också är hennes debut. Det är en självbiografisk berättelse från jobbet på återvinningscentralen i Örebro kommun, där hennes irritation över att människor inte lyckats lära sig att sopsortera breder ut sig över de tecknade sidorna.

– Den ska vara rolig och lärorik, lite folkbildning. Jag vill att folk ska rycka upp sig och lära sig sopsortera. Vi har haft samma system sedan 1995! Boken kanske sticker till lite ibland, den är ju lite vänster helt enkelt.

Sidorna där hon går igenom olika återvinningstyper ger upphov till igenkänning (”containerklättraren”, ”den passivt aggressiva”, ”hen som skickar sina barn att slänga (fel)” och nio ytterligare karaktärstyper).

Hon kritiserar dem som använder återvinningscentralen allra mest, de som köksrenoverar och slänger nästan nya möbler för att kunna köpa sprillans nya. Hela det politiska tänket kring återvinningscentraler får sig en känga, trots att hon tycker att de är bra.

– Alla betalar lika mycket soptaxa för återvinningscentralen, oavsett hur mycket eller lite de använder den. Det betyder att många betalar för den fast de inte kan ta sig hit, de har inte körkort, inget släp, ingen bil. Sedan är andra grupper här varje helg. Det visar ganska tydligt på ojämlikheten i samhället. 

Boken tillägnar Ulrika Linder alla sina kolleger på rampen. ”Överallt där det finns sopor, där finns vi. Ihärdigt knegande” skriver hon som förord.

– Vi har ett klassiskt kommunalarjobb, tror jag. Vi som har många chefer, men ingen under oss. Vi som får projekt presenterade för oss, men aldrig blir tillfrågade om hur vi tycker att saker ska utföras. Men trots det gillar jag det. Att vara den där myran.