Stor brist på bussförare gör branschen beroende av pensionärer

Det är ishalt på asfalten runt depån för Granbergs buss i Älvsbyn. Om några timmar ska Ulf Lundqvist ge sig iväg med bussen på en 45 mil lång körning mot Boden, Luleå, Arvidsjaur och tillbaka. Varken han eller Lennart Långström räds ishala eller snöiga vägar. De har rutin på att köra i sådant väglag.

– Det här är något helt annat än att köra i Stockholm. Det är inte alla som klarar att köra i Norrlands inland på vintern, säger Lennart med lite stolthet i rösten.

I somras gick han i pension som förare vid Nobina i Älvsbyn. Nu kör han på deltid åt Granbergs buss.

Ulf trivs med att dela sin tjänst med Lennart som i somras gick i pension från jobbet hos Nobina. 

– Innan jag blev pensionär arbetade jag heltid. Nu känns det bra att kunna få 5-6 lediga dagar mellan passen. Jag vill inte skippa det helt att köra buss. Det är så roligt att vara bussförare. Jag gillar kårandan med arbetskamraterna.

Lennart nickar instämmande.

– Jag har dieseln i blodet. När jag växte upp drev min pappa ett bussbolag. Det var självklart för mig att också bli bussförare.

Sönerna tjänar mer som lastbilsförare

Lennart berättar att hans två söner också älskar diesellukten och att ratta stora fordon. Men de vägrar att köra buss.

– Grabbarna tjänar mer på att köra lastbil. De har 12 000 mer i grundlön än jag som har varit bussförare sedan 1978. Vårt OB är rena skämtet i jämförelse med vad de får. Kör jag en julhelg får jag 79 kronor extra per timme. Sönerna får då 200 spänn extra per timme. Så jag förstår att det lockar mer att köra lastbil, säger han.

Han liknar förarnas rastlokaler som gubbdagis.

– Det är knappt någon under 60 år där, säger han och skrattar.

Inte för gammal för att köra buss

Michael Håll, 61 år, var tidigare snickare men blev för fyra år sedan arbetslös.

– Jag fick höra att jag var för gammal när jag sökte nya snickarjobb. Arbetsförmedlingen undrade om jag ville utbilda mig till bussförare istället, berättar han.

Michael undrade om han inte var för gammal för en sådan utbildning. Men han fick svaret att det är stor brist på förare och att han är så gott som garanterad jobb om han klarar utbildningen.

Den är nu så gott som klar. Redan har han fått erbjudande om att flytta ned till Skåne för att köra beställningstrafik till Italien.

– Jag flyttar dit när praktiken är klar, säger han med ett stort leende.

Skulle kunna anställa tio förare på direkten

Inne på kontoret sitter ägaren till Granbergs buss, Linus Granberg. När vi kliver in sitter han just och förbereder ett besök på bussförarutbildningen vid Sandbackasskolan i Arvidsjaur. Det är en komvuxbildning och den enda bussförarutbildningen i hela Norrbotten. För närvarande går där sex elever.

Linus Granberg hoppas kunna rekrytera någon av dem till sitt företag.

– Jag skulle direkt kunna anställa tio nya förare, säger han.

Linus Granberg tror inte att lösningen på förarbristen handlar om högre löner eller bättre scheman med kortare ramtider.

– Lönen är inte allt. Och vi försöker lägga scheman så att de blir så bra som möjligt. Men vi måste anpassa oss till de tidtabeller som gäller för våra körningar.

Han tror mer på att göra yrket attraktivt för ungdomar genom att ha en gemensam yrkesförarutbildning på gymnasiet för taxi, hjullastare, grävmaskin, buss och lastbil. Och att åldergränsen för att få köra buss sänks för komvuxutbilade från 21 år till 18 år. Dessutom vill Linus Granberg ta bort åldersgränsen för dem på 23 år för att få köra buss på sträckor som är längre än 50 kilometer.

– Jag ville erbjuda en ung förare jobb på en linjesträckning som var 52 kilometer. Men jag fick inte dispens från denna idiotiska regel, så det blev inget jobb.

Bara några hundra meter från Granbergs buss depå har Nobina sin depå. Det var där Lennart Granberg arbetade innan han blev pensionär.

Arbetsgivarna är oroade

Tommi Saukkoriipi, är gruppchef för Nobina Piteå-Älvsbyn. Han tror att bristen på förare beror på att statusen för yrket har minskat.

– Det ligger nog en del i att marginalerna i entreprenadkontrakten pressar villkoren. Men det är inget jag vill kommentera egentligen, säger han.

En stor del av dem som kommer in i yrket är utrikesfödda. Men de räcker inte till.

Leif Drugge, vd för Centrala Buss i Norrbotten, är bekymrad för framtiden.

– Det ska etableras tusentals jobb i industrier i norr, men det finns knappt några som vill transportera dem i buss till och från arbetet.

Genomsnittsåldern vid Centrala Buss är nära 60 år.

– För tre år sedan var 40 procent av förarna 65 år eller äldre. Och de har inte blivit yngre nu, säger Leif Drugge.

Han tror att problemet med återväxten handlar om yrkets status.

– Lönen, arbetstider och scheman påverkar statusen. När det gäller lönen är det en stol vi själva sitter på tillsammans med Kommunal. Arbetstider och scheman är något vi har stort fokus på. Vi försöker bland annat undvika delade turer.

Guldknappar på kavajen

Lennart Långström nickar instämmande när det gäller påståendet att bussförarens status har försämrats.

– När jag började köra buss hade föraren kavaj med guldknappar. Då såg man upp till bussföraren. Så är det inte längre. Det beror inte minst på våra villkor. Lönen och arbetsvillkoren är en del av problemet. Inte många vill ha delade turer i Norrbotten där du kan ha fyra timmar att slå ihjäl på bortaort.

Ulf Lundqvist håller med. Men han ser ändå fram emot att snart få sätta sig bakom ratten och börja sin körning.

– Det är trevligt att möta passagerare jag känner igen och som känner igen mig, även om vi inte känner varandra, säger han med ett leende.