Arbetsförmedlingen har i många år utbildat busschaufförer på löpande band och detta har branschen nyttjat till sin fördel.

Bussbranschen har försetts med en icke sinande ström av nya förare, ofta med tillhörande bidrag för nystartsjobb, vilket inneburit lägre lönekostnader än normalt skulle vara fallet för trafikhuvudmännen. 

Detta har medfört att de kunnat pressa sina anbud mycket hårt vid trafikupphandling, med små eller obefintliga vinstmarginaler byggt på ett högst tvivelaktigt ekonomiskt underlag. 

Vem får betala?

Trafikägarna, det vill säga regioner och kommuner, har kunnat få kollektivtrafiken till mycket fördelaktiga avtal. Men vem får betala?

När marginalerna är för små eller helt saknas måste företagen skruva i alla ändar för att få ihop ekonomin. 

Att driva företag utan vinst går ju inte, speciellt inte om man har aktieägare som vill ha utdelning på sina investeringar och var företagen än skruvar drabbar detta i slutändan bussförarna.

Negativa marginaler

Trafikägarna vill ha ut maximal kollektivtrafikteckning ur sina avtal, vilket gör att man skruvar till det yttersta på körtiderna för varje linje som trafikeras. Ofta med negativa marginaler.

Negativa marginaler innebär att bussförarna måste räkna med att oavsett trafiksituationer, trafikintensitet eller eventuella hinder kommer han eller hon, med stor säkerhet, vara försenad när man anländer till ändhållplatsen. 

Reglertiden som läggs in mellan två turer, avsedd bland annat för att föraren ska kunna kontrollera eventuellt kvarglömda saker i bussen, få en mikropaus, sträcka på kroppen och sedan garantera att en ny tur startar i tid är redan, delvis eller helt uppäten av den negativa marginalen.

Om bussföraren ifrågasätter arbetstider, arbetssituation eller arbetsmiljö möts man av: ”det finns andra arbeten, kanske ska du söka dig till något annat”.

Detta medför att föraren allt som oftast tvingas påbörja nästa tur, redan försenad utan att ens haft tid för att dricka vatten och med vetskapen att nästa tur kommer göra hen än mer försenad, vilket bidrar till att öka den upplevda stressen utöver den som redan förekommer i arbetet.

Om bussföraren ifrågasätter arbetstider, arbetssituation eller arbetsmiljö möts man av: ”det finns andra arbeten, kanske ska du söka dig till något annat”.

Detta har trafikhuvudmännen genom åren återkommande kunnat praktisera då det hela tiden funnits ett ständigt tillflöde av nyutbildade förare från Arbetsförmedlingen. 

Många flyr branschen

Detta är arbetsförhållanden många inte accepterar i längden. De senaste åren har vi på vår arbetsplats sett att alltför många av de nyutbildade busschaufförerna har flytt branschen då arbetstider och arbetsförhållanden har varit orimliga. 

Vem vill gå till ett arbete där du teoretiskt kan vara på jobbet mer än 13 timmar dagligen? Där du kan utsättas för hot och våldssituationer utan stöd enbart för att du försöker utföra ditt arbete såsom trafikhuvudmannen och trafikägaren vill, och där du sedan avkrävs fullt ansvar om något inträffar?

Detta till en lön som de sista 40 åren ständigt halkat efter i förhållande till andra arbetstagargrupper.

Med Arbetsförmedlingen nya beslut kommer kanske trafikhuvudmännen inse att de inte har fri tillgång till ”gratis” arbetskraft. Att de måste börja värna de busschaufförer de har och se till att kunna behålla dem.

Detta är förhållanden som trafikägarna och trafikhuvudmännen genom åren har skapat i gemensamma vinstsyften med hjälp av Arbetsförmedlingen.

Med Arbetsförmedlingen nya beslut kommer kanske trafikhuvudmännen inse att de inte har fri tillgång till ”gratis” arbetskraft. Att de måste börja värna de busschaufförer de har och se till att kunna behålla dem.

Resursslöseriet som länge stöttats genom Arbetsförmedlingens utbildningar måste framöver upphöra helt.