Där jag jobbar är vi fyra personal under lördagar och söndagar på 10 boende. En av oss har en delad tur.

Mellan 6.45– 8.30 är vi två personal som ska hjälpa 10 boende med morgonbestyr, hygien, bäddning, mediciner, kanske någon behöver ha en omläggning, det är oro, natten har inte varit bra, larmet tjuter hela tiden, någon måste ha hjälp bums och kan inte vänta. 

Rutinerna för ett smidigt morgonarbete får hela tiden revideras för att vi ska hinna med alla. Normalt har vi inte dusch på helgerna, men om behovet finns så klarar vi även det.

Frukost, aktiviteter, tvätt, lunch

Vid 8.30 kommer en till personal.

Alla ska äta frukost. Kanske man har papper, mejl att ta hand om. Det ska bakas, det är aktiviteter, det ska förberedas för att servera lunch, tvätt ska tas hand om, anhöriga ringer och bokar besök (i covidtider), anhöriga vill ha samtal, kanske det är kohort på någon eller isolering, någon boende försvinner i hissen till en annan avdelning.

13.00–15.30 har delade turen rast. Då är lunchen klar.

Byta inkontinensskydd, ge mediciner, fixa fika

Det ska bytas inkontinensskydd, fixas fika, ges mediciner, aktiveras, plocka, diska, röja, städa, man kanske får rycka in på en annan avdelning och stötta. Det rings sjukt och man ska ha in vikarie.

Mellan 16.30–21.00 är vi två på 10. Som ska göra samma procedur som på morgonen fast tvärt om. Med kvällen kommer ofta oro, man ska hem, man kan inte sova, barnen är borta… 

När vår arbetsdag är slut är man rätt mör i kroppen av allt spring, trött i huvudet av allt man tänkt under dagen. Har man missat något, har alla fått det de behöver av det allra nödvändigaste: medicin, mat och rent i rumpan?

Har jag hunnit sitta med någon, hållit handen, bläddrat i en bok, läst högt, lyssnat på musik, fikat lite? Nej, oftast inte.

Men har jag hunnit sitta med någon, hållit handen, bläddrat i en bok, läst högt, lyssnat på musik, fikat lite? Nej, oftast inte. Jag hinner det nödvändigaste.

Helgerna behöver stärkas upp för att kunna ge guldkant till de äldre, inte sorgkant i mitt hjärta, som det är nu. Jag hinner helt enkelt inte det jag vill ge på helgerna. 

Borde jag springa ännu fortare?

Kanske jag jobbar fel? Det är säkert mig det är fel på. Jag borde lära mig att prioritera, springa än fortare i korridoren eller helt enkelt göra något annat i mitt liv.

Efter en helg har jag ständigt dåligt samvete över att inte ha räckt till. När ska de som bestämmer om personaltäthet och lägger schema begripa att på ett boende ser vardag som helgdag likadana ut. Varje vecka, år ut och år in.

Det är mitt jobb att se till att helgen blir just helg för de boende, jag försöker, men tycker inte att jag räcker till. Helgjobb är status JA! – som Emma Missne skrev i sin krönika i Kommunalarbetaren – men det skulle vara fint att kunna ha just helg på jobbet och hinna med!

Mycket finns att göra inom bemanningen och lönemässigt i vården, men vem tar tag i det och när?

  • Charlotte Agemalm
    undersköterska, Sala