”Snälla alla, sluta stressa!”
En av de få saker jag kan påverka på mitt arbete och för min hälsa är att göra ett aktivt val att inte springa fortare, skriver Karolin Fält, undersköterska i hemtjänsten.
Karolin Fält, undersköterska.
Jag har jobbat hela helgen, det har varit väldigt mycket men gått bra då jag har helt fantastiska och kompetenta kolleger. I morgon måndag är jag åter på jobbet och hörde att vi fattades personal, sex stycken har sjukanmält sig.
De flesta blir stirriga och jagar upp sig av sånt, vilket är synd. Vet ni vad jag gjorde?! Jag slängde upp benen på vår fläckiga, illaluktande och slitna tvåsitsiga Ektorpsoffa som jag med nöd och näppe får plats i med mina långa och trötta ben, och kunde inte bry mig mindre.
Jag är väldigt glad och tacksam att det inte är jag som är chef och som leder och fördelar arbetet. Måndagar (ja, många övriga dagar också) brukar jag inte ens se chefen då hen är på sedvanliga möten, vilket är synd då jag högljutt önskar en närvarande chef.
Det är chefens problem
Vår planerare och samordnare som alltid är närvarande på kontoret, är tyvärr de som får den första kängan av oss i ren frustration, vilket inte alls är rättvist mot dem. De gör också det bästa de kan av den situation vi befinner oss i.
Men jag kommer i vanlig ordning till arbetet och gör det som står i mitt schema. Varken mer eller mindre. Jag är en effektiv person, men jag stressar inte, det tar den tid det tar. Sedan om jag har ett så packat schema att jag blir timvis sen så är inte det mitt problem, det är chefens problem och tyvärr problem för dem vi vårdar.
Nu kan ni tro att jag har ett riktigt isigt kallt hjärta, men snarare tvärtom. Men, för att jag ska överleva och orka arbeta många år till så måste jag på något vis skydda mig själv för att inte gå i fällan att stressa ihjäl mig eller bry mig för mycket. Det är de få sakerna jag kan påverka på mitt arbete och för min hälsa, att göra ett aktivt val att inte springa fortare.
Ingen kommer att tacka dig
Dagens sanning: chefen har det yttersta ansvaret för verksamheten. Så snälla alla, sluta stressa. Det är faktiskt ingen som kommer att tacka dig för att du springer fortare och stressar dig sjuk och går sönder inombords.
Jag tycker att vårdtagare och anhöriga ska göra sina röster hörda och protestera, detta är tydligen inget den största arbetskåren i Sverige klarar av på egen hand. Alla vet om problemen med vår arbetsmiljö, våra förvånansvärt usla scheman och den pinsamt låga lönen, men ändå händer det inget.
Jag har arbetat i vården i 17 år, men jag slutar aldrig tro eller hoppas på mänskligheten, att vi en dag kan få den arbetsmiljö och de löner vi förtjänar. Men till dess, var rädda om er och stötta varandra genom att inte stressa. Ta er tid att skriva avvikelser och tillbud även om det känns hopplöst, utan dem finns det inga ”bevis” på att det finns problem! Från en stolt undersköterska.
