”Kommunal och LO säljer ut sina egna medlemmar”
Ett fackförbund måste vara en kamporganisation annars är det inget fackförbund. Kommunal och LO står inte upp för våra rättigheter – de har blivit organisationer för att disciplinera medlemmarna, skriver Adam Blomgren.
Adam Blomgren.
Nu har vi i snabb takt sett hur vår strejkrätt begränsats, hur pensionsåldern har höjts och nu senast hur flera fackförbund lierat sig med Svenskt näringsliv och försämrat lagen om anställningsskydd och accepterat hyvling av arbetstiden. Allt utan stridsåtgärder.
Slutsatsen måste bli att dessa förbund inte längre är några kamporganisationer. Och därmed är de inte heller några fackförbund. Men vad är de då?
För många medlemmar tror jag framför allt att dessa förbund är försäkringsförmedlare. Genom medlemskap får man förmånliga försäkringar men inte så mycket mer. Jag har suttit på enhetsråd där fackliga representanter lierat sig med arbetsköparen – mot sina egna medlemmars förslag! Att kalla ett sådant förbund för ett fackförbund är ett hån mot alla de fackliga kämpar som varit med och byggt upp det svenska välfärdssamhället.
Hur kan det vara att LO – i ett land som nästan strejkade minst i Europa – gick med på försämrade strejkrättigheter utan att ens varsla om strejk?
Tyvärr tror jag att många LO-förbund i dag snarare är organisationer för att disciplinera och kontrollera medlemmarna än för att stå upp för våra rättigheter. Hur kan det vara att LO – i ett land som nästan strejkade minst i Europa – gick med på försämrade strejkrättigheter utan att ens varsla om strejk?
Vad var avsikten? Effekten blev i alla fall just den att man disciplinerade arbetskraften.
Hur kunde Kommunal, mitt eget förbund, hoppa på las-överenskommelsen? Bara det att misstankarna finns att det var för att rädda en socialdemokratisk/nyliberal regering är illa nog.
I Frankrike så masstrejkade man i 38 dagar när deras president Macron ville höja pensionsåldern. Till sist fick han dra tillbaka förslaget. I Sverige startade man en namninsamling.
Det känns som ett hån för mig som varje dag tar kampen på min arbetsplats.
Om och om igen säljer man ut oss på golvet och accepterar försämringar för oss. Ofta med motiveringen att om vi inte gör det så kommer något annat ännu sämre. Det känns som ett hån för mig som varje dag tar kampen på min arbetsplats. Som i mitt arbete inom hemtjänsten förhandlat fram längre morgonsamlingar, slut på femminutersbesök, lagt skyddsstopp när arbetsköparen bara ville skicka oss till en brukare där vi blivit hotade med kniv.
Jag har stått upp för mig själv och mina kollegor, men nu har jag tappat lusten. Tydligen är jag nominerad till årets skyddsombud både i LO och Kommunal. Nu kommer jag att meddela min sektion att jag inte längre vill vara skyddsombud eller arbetsplatsombud. Och önskar dom kämpar som ännu finns kvar i förbundet lycka till.
För med Nina Björks ord: ”Om man av två dåliga alternativ alltid väljer det minst dåliga hamnar man till slut i den sämsta av världar.”
Vi måste ta kampen. Nu. Och visst finns risken att förlora. Men det ger också chansen att vi vinner. Som det är nu förlorar vi hela tiden utan att ha den chansen.
