Nu kan Denize vara sig själv

Det är kuling ute på Östersjön den här dagen när Kommunalarbetaren har tagit sig till Gotland för att intervjua bussförare Denize Blom. Fotograf Jessica Lindgren-Wu har bett henne köra upp bussen till Högklint, det vackra naturreservatet strax söder om Visby. Vi vill fånga den där blåsten, den där frihetskänslan hon känner i  dag.

Men det har varit en lång väg hit. Lång väg från botten på en gård i Eskilstuna, från isolationen att vara fast i fel kropp i ett föräldrahem i Värmdö, från utanförkänslor. Denize har tagit sig till toppen av klinten, men resan är inte slut här.

Intervjun har börjat en timme tidigare inne i ett av Gotlandstrafikens konferensrum på stationen strax norr om Söderport. På väggen en whiteboard med en tankekarta. Ord som tillgänglighet, vägnät, biltäthet nedskrivna med blå tusch. 

Dags för min första fråga. Denize håller inte inne med svaret en tiondels sekund.

Vilket pronomen ska jag använda i den här artikeln?

–  Hon!

Och så börjar berättelsen.

Redan som åttaåring kände Denize att något inte stämde. När mamma skulle ta med sonen för att köpa nya kläder och tog Christer till pojkavdelningen beskriver Denize hur hela kroppen liksom gjorde motstånd. Han ville inte dit. Hon ville inte dit. 

Men det har varit en lång färd att ta sig från den lilla pojkens vilsna, villrådiga känslor till den kvinna hon är i  dag. 

När hon var 17 år visste hon säkert. Hon var född i fel kropp.

–  Eller skal skulle jag vilja säga. Skalet var manligt, men insidan var kvinnligt.

Denize berättar om uppväxten i 90-talets Värmdö, en skärgårdskommun öster om Stockholm. Machoideal, grabbighet.

–  Tiderna var inte som de är nu. Och jag lade locket på. 

Hon berättar att hon år 1996 till och med försökte begå självmord. Det gjorde henne tyvärr inte unik, siffror från föreningen Mind visar att 36 procent av alla transpersoner har övervägt att ta sitt liv, jämfört med 6 procent av hela befolkningen.

Denize klarade sig. Hon vill inte tala så mycket om det. Tittar ner och säger bara:

–  Jag mådde inte bra i mig själv. Det var tufft. Tufft.

På något sätt tog hon sig upp ur hålet, fick jobb inom it, vänner, flickvänner. Men hela tiden fanns den där – känslan, vetskapen – hon var inte man, inte egentligen.

2016, 41 år gammal, kom så Denize ut för första gången som transsexuell. Då hade hon bott flera år på gården i Eskilstuna, mått dåligt i långa perioder, men också haft tid att tänka, att känna ännu mera. Hon bjöd hem sin exflickvän. Sade som det var, att det fanns en viktig sak att berätta.

Exet tog det bra. ”Accepterade” är ordet Denize använder. Efter att också ha berättat för de närmaste vännerna skapade hon en ny Facebookprofil, där hon stötvis lade till sina gamla vänner.

–  Jag flyttade över ungefär fem stycken i taget, så att jag fanns där och kunde svara på frågor. Det visade sig vara väldigt bra. När det var lugnt med en grupp så plockade jag in en hög till. Jag fick behålla över 90 procent. Jag hade några som envisades med att säga ”han” till mig och påstod att jag inte var kvinna. Dem har jag tagit bort.

Hon berättar att hon fått fint stöd av sin mamma.

–  Min pappa har väl tagit det bra också, men han frågar ingenting. Han tycker att det räcker med att titta på tv och den bilden är kanske inte riktigt den rätta. Jag är längre ifrån honom också.

Som så många inom hela hbtqi-rörelsen delar hon erfarenheten av att man inte kommer ut en gång, det måste man fortsätta med länge.

–  Och många transpersoner kommer inte ens ut, de går i graven med sin hemlighet och det lär vara oerhört jobbigt.

Vi byter samtalsämne, börjar prata om jobbet här. Denize blev busschaufför av flera anledningar, nämner framför allt ordet ”kundkontakt”. Social har hon alltid varit, ända sedan hon som tioåring jobbade i en liten kiosk. Kundkontakt – ett positivt laddat begrepp, men som öppen transperson och bussförare är det förstås inte så enkelt.

–  Det kan vara kommentarer från kunder. Det är annan skit. Också i fikarummet. Och alltid bakom ryggen. Jag tror att det är rädsla, det handlar om att det är okänd mark.

Det är bara en liten klick som pratar, säger hon, men orden skär ändå. Och Gotland är vackert, visst, men hon kan känna sig utsatt här. Alla vet vem transpersonen bakom ratten är. 

–  Ön lever på något sätt sin egen värld.

Visst skulle det vara trevligt att ha någon att komma hem till. Som inte hymlar med att man träffar mig.

När jag ber henne berätta om var hon tror att hon står om fem år talar Denize om ett liv i en större stad, kanske Göteborg där hon bott förut. 

Och då i en kropp, ett skal, som är ännu tydligare hennes egen. För sedan ett par år är hon inne i processen att med hjälp av hormoner och operationer helt och fullt bli kvinna.

–  Det var i maj 2018 som jag lämnade in en egenremiss där jag skrev vad jag kände. Jag har gått en omfattande utredning för att få diagnosen som öppnar upp för operation.

Det är lång kö dit, delvis på grund av söktryck, delvis på grund av corona. Men hon ser fram emot det. 

–  Det är klart man längtar!

Och som alla människor hungrar hon förstås efter kärleken. Hon har med få undantag blivit förälskad i kvinnor och så är det fortfarande. 

–  Det har faktiskt blivit lättare sedan jag kom ut. Jag tror att det har att göra med att jag är trygg i mig själv nu. Visst skulle det vara trevligt att ha någon att komma hem till. Som inte hymlar med att man träffar mig.

Säger Denize, ler sedan stort för Jessicas kamera och försöker borsta håret i motvinden.

–  På den här ön behöver man hårborste! 

Skrattet igen.

Innan vi skiljs åt frågar jag var hon får modet att berätta.

–  Det är den styrkan jag har fått av att jag är mig själv faktiskt. Det här kan jag stå för. Det är jag själv.