”Jag känner mig stolt. Det är rätt häftigt att köra ett så maffigt fordon. Det är ett stort ansvar”, säger Björn Lorentzon.

”Jag känner mig stolt. Det är rätt häftigt att köra ett så maffigt fordon. Det är ett stort ansvar”, säger Björn Lorentzon.

I många år körde Björn buss i Stockholm. Hårt tempo, hårda dagar.

– Det var ständiga köer. Så skulle en försöka hålla tiden, det gick ju inte. Det blev otroligt mycket mer folk hela tiden. Jag blev alldeles superstressad. Jag kommer aldrig mer köra stadstrafik i Stockholm.

Dessutom tog äktenskapet slut och Björn beslutade sig för att flytta hem till Värmland, hem till Karlstad. Det var som ett lugn infann sig. Ett lugn beläget på Styrbordsgatan på Orrholmen i södra delen av stan. Här bor Björns 87-åriga mamma och hos henne bor han i väntan på att få en egen hyreslägenhet genom stans bostadskö.

– Nackdelen är att jag har 30 mil till mina vuxna barn. Men i  stället har jag fått chansen att ge tillbaka lite tid till min mamma som har ställt upp i alla år. Det känns bra och barnen har jag mycket kontakt med via nätet.

Björn Lorentzon.

Björn Lorentzon.

Värmlandsbuss.

Värmlandsbuss.

En fördel med Värmlandsflytten är att det är samma entreprenör, Nobina, som kör länstrafiken här som körde i Stockholm. På det viset fick Björn ta med sig sitt så kallade bussbranschdatum hit och därmed rätten att välja turer tidigt. I  dag står han på plats 20 av de cirka 250 chaufförerna i garaget. Något han använder på ett sätt som kanske förvånar: han väljer att köra delade turer så ofta det går.

– För mig är det perfekt, jag kan vila en stund och äta i lugn och ro. Jag vill ha den här rasten mitt på dagen. Skulle jag i stället jobba förmiddag börjar jag tre–fyra på morgonen, då måste jag lägga mig så tidigt så kvällen är förstörd. Skulle jag jobba eftermiddag kväll är också kvällen förstörd och det är ju på kvällen man kan vara social med andra människor. 

Björn berättar att de fem delade tjänster som finns går åt snabbt när förarna får välja tur.

– Man måste ha jobbat ganska många år för att få de tjänsterna. De är faktiskt väldigt populära.

Björn Lorentzon

Ålder: 57 år. ”Vill jobba till 67.” 

Bor: Lägenhet i södra Karlstad. 

Familj: Singel, tre vuxna barn.

I lägenheten på Styrbordsvägen bjuder Björn på doftande bryggkaffe och krämiga citronmuffins. På väggen en korsstygnsbroderad bonad om kärlek och nedanför köksfönstret breder Mariebergsviken ut sig, utsikten är hänförande. Den dagen då Kommunalarbetaren träffar honom har han rast mellan 10.10 och 14.33, så vi har gott om tid att prata om bussföraryrket och livet utanför bussen. Under uppehållet får han betalt 17 procent av tiden. 

Just i  dag har Björn mest använt rasten till att ta det lugnt, kolla lite på tv och slappa. Annars tränar han gärna: hoppar på cykeln till Sundstabadet och simmar några längder. Eller så mekar han med sin motorcykel, en 800 kubiks Kawa-glidare. 

För Björn Lorentzson är de delade turerna kort sagt toppen, även om han ändå gärna ibland hade sett kortare ramtider och att turerna kunde starta lite senare på morgnarna.

Men han betonar också att hans åsikter om delade turer gäller just honom. 

– Bor man långt utanför så kanske man stannar på garaget i  stället och det är ju inte så kul. Får man delade turer fast man inte vill ha det är det ju helt värdelöst, det har jag stor förståelse för. Så det beror precis på vilken situation man är i. 

Rast och dags för kaffe. Till skillnad från många andra gillar Björn Lorentzon de delade turerna.
Rast och dags för kaffe. Till skillnad från många andra gillar Björn Lorentzon de delade turerna.

En halvtimme senare sitter vi i den stora biodieselbussen på väg norrut mot Forshaga och Grossbol. Björn rattar lugnt och känslan är lika trygg som hans breda värmländska dialekt.

– Det här är den bästa känslan. När allt flyter på, det är skönt och väglaget är bra. Och så är det så fint här i Värmland. Man ser nya vyer hela tiden och årstidens växlingar.

Han berättar om en annan resa för ett par år sedan. Ett gäng tonåringar skulle hem från Deje. De var lite påstrukna och bad Björn att stanna till så att de kunde kissa.

– Då får ni allt sjunga ”En busschaufför är en man med glatt humör” först, sade jag. Det gjorde de, de var så glada och tacksamma. Det glömmer jag aldrig.

Just i dag är det få passagerare i bussen och Klarälven flyter stilla bredvid vägen. En man med glatt humör sitter bakom ratten, blickar ut mot älven och säger:

– En hinner aldrig tröttna. 

Vad hände sedan?

Vad hände sedan? 

Reportaget gjordes före coronakrisen. KA ringer upp Björn Lorentzson och frågar hur den har påverkat honom. Han berättar att man kör med stängda framdörrar.

– Det känns något så när tryggt. Men flera busschaufförer har smittats och några få har ju tyvärr avlidit så det är klart att man är lite rädd. Men inte så att jag inte kan jobba ändå. Mest rädd är jag för att jag ska smitta min mamma.