Martin Andreasson sitter i konferensrummet på jobbet, KE:s bussar i Fjärås. Han suckar av välbehag åt frågan som han ska försöka besvara: hur doftar en sprillans ny buss?

– Man blir alldeles hög på kärlek! Vi fick nyligen tio nya bussar och det var en underbar doft.

Martin älskar känslan av att sitta bakom ratten och vara en bricka i människors vardag. Större delen av tiden är jobbet ”skitbra”. Men yrket har en baksida.

Martin lutar sig fram mot bordet, som för att hämta kraft. Han ska berätta om hur ett pass på linje 720 till Särö och Kullavik, två välbärgade områden utanför Kungsbacka, kan se ut. Det var en lördag och han skulle ut på sista turen. Klockan hade passerat ett, februarinatten var becksvart och bitande kall. Ett ungdomsgäng klev på bussen. Snart ska Martin sitta i förarstolen, rädd och förnedrad.

–  Ingen ville betala, jag blev kallad sossejävel och bög. En kille sa att hans pappa äger bussen för att han betalat så mycket skatt. En annan tyckte att jag skulle dö och tryckte upp sin mobil i mitt ansikte för att visa biljetten. Sedan tog de nödhammarna och slog på rutorna. Inget gick sönder, men det kunde ha gjort.

Ett ägg som kastas på buss­en låter nästan som ett pistolskott. Man blir så rädd! Tappar jag ratten kan det få förskräckliga konsekvenser.

Martin Andreasson

Hur var det att sitta där?

– Fruktansvärt. Man sitter helt iskall och vet inte vad som sker. Man ska ha koll på vägen, men sam­tidigt försöka se vad som händer bak i bussen, så att man är beredd.

Martin skickade ett tyst larm till trafikledningen, men även om polisen kom snabbt hade gänget hunnit sticka.

Den kvällen var inte en engångsföreteelse och Martin är långt ifrån ensam drabbad på linjen. Sedan 1980-talet har incidenter blossat upp med jämna mellanrum. Bussar har attackerats med sten­ar och ägg, jagats av mopeder, förare har bländats av grön laser och fått handskas med passagerare som vägrar betala, eldar i bussen, stjäl nödhammare …

–  Det har varit en hemsk oro, just för att man inte vet vad som ska hända. Ett ägg som kastas på buss­en låter nästan som ett pistolskott. Man blir så rädd! Tappar jag ratten kan det få förskräckliga konsekvenser.

Martin Andreasson.

Martin Andreasson.

Martin är skyddsombud och har många gånger gått ut offentligt om incidenterna, i tidningar och på Facebook. Ett inlägg efter vinterns händelser delades tusentals gånger. De flesta reaktioner var positiva, men Martin fick även uppleva hot och hat.

Det dök också upp rasistiska kommentarer. Han knyter näven, knogarna vitnar.

–  Många tyckte att det naturligtvis måste vara ensamkommande afghaner eller andra med utländska rötter när det i själva verket är rika, svenska, blonda och blåögda som står för stöket. Det stör mig något så fruktansvärt!

Martin tycker att det finns problem i Sverige som man måste prata om, men vänder sig emot att många är så snabba med att peka på invandrare vid minsta händelse. Han har helt andra erfarenheter, på nära håll. Till exempel sin syriske ”bror” som han hjälpt till rätta i Sverige och de två afghanska killar som för tillfället bor hos honom.

Engagemanget har sina rötter i barndomen. När Martin var nio år fick hans pappa jobb på Volvo i Gent och hela familjen flyttade till den belgiska stad­en. Steget blev långt från Bräckaskolan i Fjärås, där det fanns en adopterad kille som var mörkhyad.

–  Jag kom till en internationell skola med människor från hela världen. Det blev först en chock, men där satte sig en förståelse för att alla människor är lika mycket värda.

En välanvänd buss kan lukta både det ena och det andra, men här doftar det nästan bättre än nybakt bröd!

Martin Andreasson

Det närmar sig kvällsskift på linje 744, Kungsbacka–Horred. Martin släntrar över gårdsplanen med näsan i telefonen. Som förtroendevald inom Kommunals avdelning Väst hanterar han många frågor från medlemmar och nu passar han på att stämma av mejlen innan plikten på KE:s kallar. Det finns så många skrupellösa arbetsgivare och även förare som ställer till det för sig själva. Han gillar att kunna hjälpa till.

Martin stannar till i steget. Nickar mot ett glänsande blått fordon som står parkerad i gruset.

– Vi kan gå och lukta på den nya bussen först.

Martin Andreasson gillar att pigga upp sina passagerare med busskylten.

Martin Andreasson gillar att pigga upp sina passagerare med busskylten.

Vem säger nej till det?

Dörrarna pyser upp. Bussen har ännu bara några få mil på mätaren, sätet är ett tekniskt mirakel med fler inställningsmöjligheter och inbyggd luftkonditionering, allt är blankt och orört. Och  … Martin sniffar lite i luften.

– En välanvänd buss kan lukta både det ena och det andra, men här doftar det nästan bättre än nybakt bröd!

De nya bussarna ska användas på skollinjerna, Martin får längta i åtminstone ett år till. Han kör vidare med samma buss som han haft sedan starten på KE:s för sju år sedan. Nu står fordonet med vattendroppar i lacken efter ett bad i tvätthallen.

– Här är min pärla!

Martin klämmer sig in bakom ratten och krånglar på sig bältet. Han har inte kört på två veckor, äntligen är det dags! Bussen drar i gång med ett jämnt buller och han styr ut på vägen mot Kungsbacka. Utanför betar hästar och åkrarna breder ut sig så långt ögat når. Bakom ratten sitter Martin och myser. Och snart kommer det bästa. Det är, trots allt, passagerarna. Martin gläds åt att han får följa många i deras liv när han kör dem till jobb, skola, kalas, begravningar …

– Det är allt från lilla Ida som kom gråtande efter första skoldagen för att hon inte hittade busskort­et, till killen på behandlingshemmet som hävdar att jag är en del i hans tillfrisknande, bara för att jag behandlar honom som vilken människa som helst. Alla dessa möten!

Martin Andreasson

Yrke: Bussförare.

Ålder: Fyller 33 år i november.

Bor: Trea i centrala Kungsbacka utanför Göteborg.

Familj: Flickvän, lillebror och pappa.

Intressen: Läser mycket, men just nu tar engagemang för flyktingar mest tid.

Övrigt: Har fackliga uppdrag som arbetsplats- och skyddsombud på KE:s buss, som förtroendevald och regional förhandlare för trafik inom Kommunals avdelning Väst.

Tre snabba frågor om …

… det bästa med bussföraryrket:

”Friheten och alla möten med människor. Även när jag jobbar nio och en halv timme känns det som att jag knappt hinner börja innan det är dags att gå hem!”

… hur yrkets status kan höjas:

”En svår fråga som inte har ett enda svar. En sak jag retar mig på är att Arbetsförmedlingen tvingar många att ta busskort. Majoriteten växer in i jobbet, andra skiter i allt. Då ser man förare som pratar i mobiltelefonen och tittar på film.”

… hur en ideal­passagerare är:

”Säger hej, stämplar, skräpar inte ned och har inte fötterna på sätet. Det kan låta som låga krav, men … ”