Undersköterskan Kajsa Grav skrev dagbok från vårdstressen
Trycket på covidavdelningarna är åter stenhårt. Följ undersköterskan Kajsa Grav under några veckor på Södersjukhuset i Stockholm. Läs hennes dagboksanteckningar om stressen som ger magknip och att jobba på gränsen till utmattning.
Kajsa Grav.
När morgongänget kom klockan sju såg det ut som en krigszon. Det är ordet Kajsa Grav använder för en helt vanlig januarimorgon på en av Södersjukhusets covidavdelningar.
En patient som klättrat över sin sänggrind låg på golvet. En annan hade lämnat avdelningen och tagit sig till akuten. Andra patienter larmade från salarna. Samtidigt var det sjukluckor på flera schemarader. Det fanns en lucka till kommande natt. En lucka till kvällen.
– Man ser hur nästan alla bryter ihop. Vi blir otrevliga mot varandra, fräser och skäller som vi aldrig brukar göra. Kan det bli värre? tänker man. De pratar om att patientsäkerheten är hotad, men den har redan brustit.
”SÖNDAG.
Nattpass. En palliativ ganska ung patient avlider när jag av en slump går in för att titta till honom.Det är alltid lite jobbigt när patienter dör i för ung ålder men han var lugn och somnade in. Måste sedan utlokalisera en patient till annan avdelning för att ta hem en misstänkt covid. Otroligt svettigt att gå med full skyddsutrustning genom hela sjukhuset. På morgonen kör det ihop sig och vi måste lägga en patient i bukläge som försämras snabbt i sin syresättning. Vi är tre undersköterskor i stället för två men ändå är det fullt upp i princip hela natten. Har magknip hela passet.”
Kajsa Grav är undersköterska på Södersjukhuset i Stockholm. Hon är en av dem som säger att hon älskar sitt arbete. Hon brukar i alla fall göra det. Älskar patientklientelet på avdelning 83 som vanligtvis är en medicinavdelning för gastro-, lever- och diabetespatienter. Älskar kollegerna som brukar ha så roligt tillsammans.
Det är nästan så att hon älskar lokalerna. Det går faktiskt att förstå, med tanke på dagrummets och den stora terrassliknande balkongens utsikt över Årstaviken och delar av södra stan. För något år sedan stod de här och skålade i alkoholfri cider och njöt av fyrverkerierna en nyårsafton. Nu är det andra tider. Pandemitider.
Dagrummet är stängt när det inte används för patienter som inte får plats på salarna, vilket händer allt oftare i takt med att antalet covidsmittade och allvarligt sjuka ökar.
– Avdelningen är egentligen helt fantastisk. Det är det här senaste året som har varit ett helvete.
Vintern på Södersjukhuset har varit tung …
… Nu börjar Kajsa Gravs kropp säga ifrån.
För exakt ett år sedan larmade Kajsa tillsammans med några kolleger om det allvarliga läget på Södersjukhuset. De beskrev vårdsituationen som en mardröm där viktiga prover inte hann tas, läkemedel gavs på chans och att patienter tvingades ligga i sin egen avföring i flera timmar. Vi behöver vara fler, skrev de i en debattartikel i Kommunalarbetaren. ”Det finns inget utrymme för att någonting ska hända, vilket det ibland eller ofta gör på sjukhus”.
Dessvärre var det något som hände strax därefter. Det var en pandemi som kom.
– När covid kom blev det verkligen kaos. Vår avdelning gjordes om till covidavdelning, men vi som jobbade där och hade erfarenhet av sjukhusvård och medicinska sjukdomar flyttades till en annan avdelning. In kom folk som jobbat i psykiatrin eller som hudterapeut. Det var random personal från nästan vilken yrkeskategori som helst. Det sattes upp lappar om basala hygienrutiner. På ett sjukhus! Det har jag aldrig sett under mina år här, vi kan sånt.
Kajsa Grav
Yrke: Undersköterska Södersjukhuset
i Stockholm.
Jobbar: På en medicinavdelning (som nu är covid-
avdelning).
Familj: Sambo och fyra barn (2, 10, 15 och 21 år).
Smittad?: ”Ja, jag fick det i maj men det är svårt att veta varifrån. Jag tappade smaken, hade frossa och lite feber.”
Efter covid: Det känns hoppfullt. Vi har haft problem men fick en helt ny verksamhetsområdeschef mitt i pandemin och det har redan förändrat väldigt mycket till det bättre. Vi rider ut pandemin och sedan tror jag verkligen att det kan bli bra.
Med lite perspektiv säger hon att det säkert fanns sådana som var duktiga men att det kändes som att ingen hade kontroll. Personalen kände inte varandra och det fanns ingen kunskap om rutiner. Kunskapen om smittan och symtom var liten.
– I början var det ganska jobbigt för alla och testerna tog lång tid. Vi kunde ha patienter som låg inne för någonting annat som fick feber, och då skulle det diskuteras om det skulle tas test. Om någon testade positivt för covid blev alla väldigt nervösa eftersom vi visste så lite. Det var lite samma känsla som med hivpositiva på 1980-talet.
Under sommaren var antalet inlagda med covid få och avdelningen återgick till det normala. När covidpatienterna ökade igen i höstas började avdelning 83 ta emot dem på nytt, men den här gången med den ordinarie personalen.
”FREDAG.
Femte dagpasset på raken vilket aldrig hänt, men med covid blir det en del passbyten och förändringari schemat.
Försov mig och känner att kroppen är helt slut. Ont i ryggen och höfter. Gammal patient med covid går bort lugnt och stilla precis när jag ska gå på lunch. Mycket tid går till att prata med anhöriga och se till att de har det bra. Svårt med munskydd och visir. De är ledsna att de inte kan pussa på sin mamma en sista gång och det är så hjärtskärande att jag får tårar i ögonen, men det syns förmodligen inte bakom visiret.”
Får äta sen lunch men det är det värt. Fredag och lycklig över att vara ledig i morgon. På söndag jobbar jag natt med kollegor jag gillar och ser fram emot det även om jag helst varit ledig två dagar i rad.”
Det larmar från en patientsal med covidpatient. Kajsa spritar händerna och tar på munskydd. Tar ett av de visir som står på en rullvagn i korridoren tillsammans med ett annat som hon för någon minut sedan spritade rent efter att hon varit inne hos en annan patient. Tar på plastförkläde och handskar. När hon är tillbaka i korridoren blir det samma procedur fast i omvänd ordning. Visiret spritas och ställs på rullvagnen. Ett visir ramlar ner på golvet och måste rengöras på nytt.
– Våra lokaler är inte anpassade och tänkta för den här typen av vård och smitta. Korridorerna funkar inte för de behov vi har nu, men det är inte så mycket att göra. Det är bara att köra på. Problemet är att allt tar sådan tid!
Stressen att stå intill en människa som inte kan andas, att konstant använda och svettas i skyddsutrustning. Vi lever i den här stressen hela tiden, 24 timmar om dygnet, oavsett om vi är lediga eller på arbetet.
Med skyddsutrustning som ska av och på mellan patientrummen tar varje sak som normalt kanske bara tagit några sekunder en lång stund. Avdelningen har plats för 15 covidpatienter. I dag har de nio. Vissa behöver bara lite syrgas medan andra är svårt sjuka och placerade i bukläge.
Vintern har varit tung. Kajsa säger att det delvis har att göra med att allt tar sådan tid med skyddsutrustningen. Sjukhusets platsbrist gör att de patienter som absolut måste läggas in ofta är gamla, allvarligt sjuka och sköra. Helt enkelt mer vårdkrävande.
– Vi är rätt slutkörda generellt också. Det gör att det inte finns några resurser att ta av.
Hon berättar hur irriterad hon blir när hon hör och läser om folk som shoppar och åker på skidsemester över jul och nyår.
– De borde se vad vi ser här!
På hela avdelningen sitter kopierade bilder av Anders Tegnell (statsepidemiolog på Folkhälsomyndigheten). De är fasttejpade på alla platser där man inte ska sätta sig för att påminna om att hålla avstånd. Det ger en surrealistisk känsla att se hans ansikte överallt i sjukhusmiljön.
”SÖNDAG.
Nattpass. En patient blir akut dålig och vi är inne hos henne till och från i två timmar. Flera olika blodprover, kontroller, EKG, omvårdnad osv. Samtidigt vill en covidsmittad patient med demens lämna rummet och går ut i korridoren och vandrar naken. Vi har svårt att hålla koll på honom. Natten fortsätter likadant när en annan covidpatient blir akut dålig plus att vi får två ytterligare patienter från akuten.”
Var fjärde vecka jobbar Kajsa som avdelningens koordinator. Det är en arbetsuppgift hon delar med två andra undersköterskor och en sjuksköterska. De tar en vecka vardera.
Som koordinator är man spindeln i nätet och den som tar emot samtal från akut, jourläkare och iva som vill lägga in patienter, slussar patienter som redan finns på avdelningen vidare (hem eller till en annan avdelning), svarar när anhöriga ringer och bokar transporter och tolk.
Jag känner att jag inte riktigt är mig själv. Hemma har jag kortare stubin är jag brukar, det är som att ha pms hela tiden.
Den här veckan är Kajsas vecka, och hon är helt slutkörd trots att det bara är tisdag.
– Att sitta som koordinator är en stress som inte går att förstå. Stressen när man är på golvet med patienterna är också jobbig, men som koordinator blir listan över vad som är viktigast att göra just nu bara längre och längre. Det ligger patienter på akuten sedan 20 timmar och väntar på att få komma till avdelningen. Samtidigt som kollegerna inte hunnit ha rast måste man säga åt dem att städa det rum som precis blivit ledigt så att en ny kan komma in. Hur man än gör blir någon missnöjd. Det är en otrolig stress.
”MÅNDAG.
Koordinator. Telefonen ringer konstant från 7 till 15:45 när jag går hem. Vi har patient i dagrummet som skulle behöva en sal men ingen av de andra
patienterna kan ligga i dagrummet de heller. Många ligger bara och väntar på att få komma till geriatriken som också har fullt och många på kö. Akuten vill lägga in patienter, medincinjouren vill lägga in patienter. Sitter och gråter av stress så min enhetsledare tar telefonen och tvingar mig att gå på rast.”
Kajsas kropp har börjat säga ifrån. Det är stressen som gör det, kroppen har hamnat i flyktläge, vilket gör att musklerna drar ihop sig. Hon säger att hon är på gränsen till utbränd. På linjen och balanserar. För att hålla ihop tänker hon gå ner i arbetstid vid nästa månadsskifte. Heltiden ska bli 75 procent för ett tag.
– Jag fattar ju att det är jobbet som gör det här med mig. Är man sönderstressad är det väl ofta jobbet som gör det? Jag känner att jag inte riktigt är mig själv. Hemma har jag kortare stubin är jag brukar, det är som att ha pms hela tiden. Samtidigt har jag tur som har en sambo som kan hämta och lämna barn, som handlar och fixar. Det enda jag gör när jag är ledig är att vara med barnen eller ligga i soffan.
Alla människor lever med en stress under pandemin, konstaterar Kajsa. Alla vill helst leva som vanligt och kunna träffa sina kära. Men, säger hon. Sjukvårdspersonalen som jobbar med covidpatienter lever med stressen hela tiden på jobbet också:
– Stressen att stå intill en människa som inte kan andas, att konstant använda och svettas i skyddsutrustning. Vi lever i den här stressen hela tiden, 24 timmar om dygnet, oavsett om vi är lediga eller på arbetet.
”MÅNDAG MORGON kl 03.00.
Vaknar med panik för att jag tror att det sitter en naken covidsmittad patient i min dotters säng som hon ska försöka ta blodprover på. Kan inte somna om. Går upp.”
Dagarna efter den sista intervjun blir Kajsa sjukskriven.
”FREDAG.
Det är inte bara jag, vi är många som är slutkörda och i närheten av panikångest. Det är arbetsvillkoren som gör oss sjuka. Det är något att fundera på för politikerna som fattar besluten.”
