Jag arbetar på Södersjukhuset som undersköterska på en avdelning som i skrivande stund är en sorts covidavdelning. I går när jag gick hem hade vi inte en patient med covid, jag tror att vi hade tre förra veckan. 

Däremot har vi otroligt många andra medicinskt sjuka patienter. Vi har oftast överbeläggningar och alltid patienter som ligger på akuten och väntar på plats. Vi är så underbemannade att det alltid står sängar tomma. Vi jobbar extra och täcker luckor åt varandra, stannar kvar och jobbar heldag när någon kollega är sjuk eller vabbar. 

’Oj, har han fått covid, stackarn? Bara 1,5 år gammal’ säger jag i någon form av cynisk affekt. Pedagogen försöker lugna mig. ’Nej, gud nej, absolut inte, men han är ju snorig’.

Därför blir jag något frustrerad när de ringer från förskolan och ber mig hämta min son för att han är snorig. Jag är då på väg in för att ta EKG på en patient, min sjuksköterska sitter och rondar och resten av mina kollegor har fullt upp med sina patienter. ”Oj, har han fått covid, stackarn? Bara 1,5 år gammal” säger jag i någon form av cynisk affekt. Pedagogen försöker lugna mig. ”Nej, gud nej, absolut inte, men han är ju snorig”. Jag undrar om hon själv reflekterade över vår konversation? 

Ingen skuld ska läggas på förskolan, jag förstår mycket väl att de följer sina regler, men det finns inte utrymme för att bara lämna avdelningen och gå. Innan pandemin hände det att de ringde från förskolan när någons barn hade hög feber eller hade kräkts. Då kavlade vi upp ärmarna och gjorde det bästa av situationen. De minst viktiga delarna av vården fick prioriteras bort och det brukade ändå gå ganska bra. Men det var rätt sällan det hände. 

Hur många busschaufförer som ska ta oss till sjukhuset varje morgon eftermiddag och kväll kommer att saknas? Hur många pedagoger kommer att saknas, de som ska passa vårdpersonalens ännu friskare ungar?

Jag undrar hur många undersköterskor, sjuksköterskor och läkare som kommer saknas i vården den här hösten för att de måste vabba med fullt friska pigga barn för att man har nolltolerans mot rinnande näsor? Hur många busschaufförer som ska ta oss till sjukhuset varje morgon eftermiddag och kväll kommer att saknas? Hur många pedagoger kommer att saknas, de som ska passa vårdpersonalens ännu friskare ungar? Det är en ganska stor grupp viktiga människor som riskerar att fattas varje dag. 

När corona kom till Sverige var jag rädd att den skulle slå ut samhällsbärande yrken. Min skräck var att barnläkare, ambulans, iva-personal, och brandförsvaret skulle ligga hemma med viruset. Nu känns det som att vabben med friska barn är en större fara än själva covid-19. 

Mina 20 år som mamma har präglats av snoriga näsor mer eller mindre dygnet runt från september till april. Hur ska personalen veta vilket barn som ska gå hem eller inte?

Jag vill inte på något sätt förminska pandemin. Jag har en otrolig respekt för den och lider med alla som drabbats och jag har hög tilltro till Folkhälsomyndigheten. Jag är inte heller någon expert på smittspridning eller infektioner, men jag kan läsa mig till en luddig riktlinje där det står att små barn kan återgå till förskolan efter sju dagar trots lindriga symtom. Mina 20 år som mamma har präglats av snoriga näsor mer eller mindre dygnet runt från september till april. Hur ska personalen veta vilket barn som ska gå hem eller inte? Jag kan också läsa mig till att barn smittar i lägre utsträckning än vuxna. Men jag är som sagt ingen expert på området, jag är väldigt duktig på omvårdnad och omhändertagande av svårt medicinskt sjuka människor. 

Jag undrar om någon ifrågasätter hur man använder sig av riktlinjerna och funderar på vad konsekvenserna av dem riskerar att bli? Det är lika viktigt att patienter med höftfraktur, sepsis, stroke eller hjärtinfarkt får god vård som andra patienter vi läst om i media de senaste åtta månaderna.

Jag känner mig frustrerad, och då är jag ändå så privilegierad att jag har en sambo med icke samhällsbärande jobb som jobbar hemma och kan underhålla vår friska son med Netflix och ett tiopack russin. Hur många har det?