Att jobba inom vården under denna pandemi väcker många känslor och reflektioner. Jag jobbar som undersköterska i resursteamet i Lund och är runt på olika avdelningar. Sedan i mars har det varit många förändringar inom sjukhuset. Nya avdelningar startas upp på endast ett par dagar. Andra får stänga ner sin vanliga verksamhet för att ge plats till att kunna ta emot covid-positiva patienter eller för att låna ut sin personal till dessa avdelningar.

Varje dag matas vi med information om hur allvarligt läget är. Allmänheten får nya restriktioner att följa och dödssiffrorna stiger.

Hon är orolig och skriker ”hjälp mig, hjälp mig”. Jag sitter hos henne en lång stund men hon fortsätter skrika på hjälp. Hon har egentligen inte krafterna att skrika men gör det ändå.

Häromdagen jobbade jag på en avdelning med covidpatienter. En inte så gammal dam ligger ensam på sin sal. Hon är lagd i bukläge för annars syresätter hon sig inte tillräckligt, trots en maskin som hjälper henne med extra syre. Hon är orolig och skriker ”hjälp mig, hjälp mig”. Jag sitter hos henne en lång stund men hon fortsätter skrika på hjälp. Hon har egentligen inte krafterna att skrika men gör det ändå. Hon ligger i ett ständigt brus från maskinen som hjälper henne andas. Hon är så trött och vill bara sova, men så fort hon somnar till så väcker ångesten henne med ett ryck.

I salen bredvid ligger en man också kopplad till en maskin som hjälper till att syresätta blodet bättre. Han sover när jag går in till honom men jämrar sig i sömnen. En knapp timme senare är han så pass försämrad att man väljer att ringa IVA-teamet som kommer och intuberar honom för att sedan överflytta honom till IVA, då han är i behov av den sortens vård.

Klädd i skyddsrock, munskydd och visir får hon gå in till sin far, antagligen för sista gången. Jag undrar om han ens kommer att känna igen sin egen dotter bakom alla skydd…

Senare under dagen möter jag en dotter till en man på avdelningen. Det är illa med honom och hon har fått tillåtelse att komma in på avdelningen för att ta ett sista farväl. Klädd i skyddsrock, munskydd och visir får hon gå in till sin far, antagligen för sista gången. Jag undrar om han ens kommer att känna igen sin egen dotter bakom alla skydd…

Samtidigt tänker jag på alla som trängs i julhandeln just nu. Är det verkligen så viktigt med dessa julklappar? Är det inte viktigare att vi skärper till oss nu och håller avstånd så att vi kanske kan träffa våra nära och kära till jul och även efter jul?

Annars kanske vi sitter där med en hög julklappar men ingen att ge dem till. Eller så kanske vi får fira julafton någonstans där vi absolut inte vill vara. Utsikten från avdelningen är fantastisk men ingen här kan direkt njuta av den …