”Ni är nöjda med avtalet – jag är det inte”
När jag går igenom min pension så ser jag att jag kommer bli fattigpensionär. Vår kompetens och kunskap värdesätts inte. Det är en kass lönepolitik hela vägen och jag är tamejtusan inte nöjd med nya avtalet, skriver Beatrice Scherberg.
Beatrice Scherberg.
Plötsligt var det klart. Ett nytt avtal. Som inte var sifferlöst. Som inte innehöll retroaktiv löneökning, men en klumpsumma på 5500 kronor och löneökning från 1 november 2020. Både Kommunal och SKR var nöjda. Man sa att förhandlingarna varit hårda, men att man hade rott det i land. Man tackade för gott samarbete och så var pressträffen slut.
Strax efter det kom information ut kring avtalet, med 2 procents löneökning samt 0.6 procent ytterligare till yrkesutbildade. För mig med en månadslön på 22 950 kronor (”tack” Västra Götalandsregionen för er lönepolitik) så genererar det ca 596 kronor. Avtalet gäller i 41 månader, vilket SKR var nöjd med.
Vad bra att SKR är nöjda, för det är tamejtusan inte jag. Här är det viktigt att poängtera att jag inte beskyller Kommunal och dess avtalsdelegation. Ni har gjort allt ni kan, och det vet jag. Här vill jag rikta kritik mot regionerna runt om i landet, som anser att vår kompetens och kunskap är värt så pass lite. Det är en kass lönepolitik, hela vägen. Kommunerna betalar generellt ut en bättre lön än regionerna.
Vi välfärdsarbetare står i frontlinjen, med undermåliga visir, för låg lön och med en LAS-utredning som kan göra att vi blir provanställda på livstid.
När jag går igenom min pension så ser jag att jag kommer bli fattigpensionär. Jag kommer slita hela mitt verksamma yrkesliv, och kommer få betalt genom att bli fattigpensionär. Om jag ens blir pensionär. Vem vet hur pensionsåldern kommer se ut när jag är 67?
Samtidigt ökar smittan i princip i hela landet. Och vi välfärdsarbetare står i frontlinjen, med undermåliga visir, för låg lön och med en LAS-utredning som kan göra att vi blir provanställda på livstid. Vi tar ett djupt andetag efter att ha kämpat hela våren och sommaren, vi försöker stå stadigt, vi stöttar upp varandra när någon vacklar. Vi vet att vi riskerar våra liv.
Vi är inga hjältar. Vi är undersköterskor, skötare, lokalvårdare, busschaufförer, butiksbiträden, skyddsombud, brevbärare, barnskötare, vägarbetare. Vi är de som inte kan jobba hemifrån.
Vi hör inte längre applåderna eftersom dom har tystnat. Vi är mitt i en andra våg i pandemins stormande hav, och vår båt börjar ta in vatten. Men vi fortsätter, eftersom det är det vi gör. Vi biter ihop, och så bryter vi ihop i omklädningsrummet eller i soffan hemma, utmattade.
Vi är inga hjältar. Vi är undersköterskor, skötare, lokalvårdare, busschaufförer, butiksbiträden, skyddsombud, brevbärare, barnskötare, vägarbetare. Vi är de som inte kan jobba hemifrån. Vi är de som driver Sverige framåt. Utan oss stannar Sverige. Och vi fortsätter framåt, som alltid.
Du är inte ensam. Vi står tillsammans. Tillsammans är vi starka.
