Hon sydde eget munskydd för att klara jobbet

Hon kallar sig själv en inventarie, ända ­sedan 1984 har hon arbetat här i skolan i Midsommarkransen i södra Stockholm. Det är en stor skola med 1300 elever från förskoleklass upp till tredje ring i gymnasiet. 

Det är förmiddag när vi träffas, Lena och kollegerna har morgonrast och sitter runt ett par bord i den stora lunchmatsalen.

Hon säger att hon trivs på sitt jobb: ”annars skulle jag väl inte vara kvar?” 

Men det är också hårt, slitigt. Det är svårt att räkna antalet gånger hon lyfter bleck och tråg och det känns i kroppen efter en lång arbetsdag. För fyra år sedan kom ett ännu hårdare slag. Rökningen hade gjort det rökning gör. Läkarens dom: kol.

Så kom det sig att när coronan blev hård verklighet i mars fick Lena lära sig innebörden av ett nytt begrepp: riskgrupp. 

– Jag blev hemskickad.

Lena berättar lugnt och sakligt med bred stockholmska och hes stämma. Hon dricker svart kaffe och tuggar knäckemacka med messmör. 

– Det blev struligt. Försäkringskassan vägrade betala ut ersättning, de menade att jag var arbetsför.

Lena hade varit hemma i sex veckor när det beskedet kom. Det var en torsdag. Hon bestämde sig för att bryta sjukskrivningen och börja jobba igen. På helgen tog hon fram sin symaskin. Trädde, trampade.

– Jag tänkte att man får ta det säkra före det osäkra. Tänka utanför boxen.

Nu står hon alltså här, tillbaka på jobbet. För, som hon säger, ”man vill ju göra rätt för sig”. Och diskussionen om munskydd fortsätter i tidningar, tv, på nätet. Än så länge har Sveriges hållning varit att munskydd ger en falsk trygghet, att bevisen är svaga för att de verkligen hjälper. Men Lena Ternström är säker på sin sak. Eller i alla fall inte helt säker på att Anders Tegnell, stats­epidemiologen, har rätt.

– Man kan inte lita på folk till hundra procent. Se över världen, de uppmuntrar ju till att man ska ­använda dem.

I början fanns inte munskydd till personalen i skolmatsalen, men nu finns det att få för dem som vill. Lena fortsätter ändå att hålla sig till sina hemsydda som hon tvättar i egen maskin. Hon tycker att det känns tryggast.

– De har sagt att tygmunskydden är bäst.

En som använder engångsmunskydd är Lenas kollega Sanna Styrsven. Hon säger:

– Vi ska ta hand om barnen till dem som jobbar inom sjukvården, för att de ska kunna jobba. Men vi då? Vårt skyddsnät har varit obefintligt. Vi kommer så här nära eleverna!

Så måttar hon upp ett avstånd på ett par centimeter. Det där talet om armlängder och älgars avstånd är kanske just bara tal.

Nu kommer de, eleverna. Klockan har slagit tjugo i elva. Utanför matsalen står ett bord med handsprit och där står alltid en i arbetsgruppen och ­säger åt barnen att hålla avstånd och att sprita sig. ­Ljud­volymen stiger och det doftar gott, hemlagat, från köttbullar och ćevapčići, järpar från Balkan. Allt görs på plats.

Lena är inte ute med barnen, hon har fått dispens så att hon bara arbetar i disken. Några spridda ”tack för maten” skickas över tallrikar och glas.

Hon pratar om jobbet, att yrket är som hon säger ”nertrampat”, trots att alla är beroende av mat. Hon känner ändå stolthet:

– Det är härligt, det är liv, det är barn!

Men sex veckor utan varken lön eller ersättning har satt sina spår, inte minst förstås ekonomiskt. Lena fick ta lån från familjemedlemmar för att få det att gå runt.

– Man får hoppas att det löser sig i slutändan.

Ett snett leende. Men det tuffaste med att inte jobba var ändå något annat.

– Jag fick panik och stresseksem. Det var den där ovissheten. Det var inget kul.

Sex långa veckor. Men på personalradion sjunger Magnus Carlsson om att börja om igen. Och en av dagens bästa stunder återstår.

– Ja, att ta av sig munskyddet är skönt. Man blir alldeles svettig inunder. Och jag är inte orolig längre. Snart kanske de har ett vaccin. Det är det man går och hoppas på.