I mitt arbete som specialistsjuksköterska inom ASIH (Avancerad sjukvård i hemmet) tar jag hand om sjuka människor direkt i deras hem. Vården kan ges dygnet runt och innefattar det mesta, förutom operationer och röntgenundersökningar.

Vi för ut palliativ och medicinsk behandling till patienterna i stället för att patienterna ska läggas in. Vi är med andra ord vana vid att jobba ute ”på fältet”, även med svårt sjuka personer som kräver omfattande behandling.

När covid-19 slog till i våras togs det glädjande beslutet att vårdcentraler, ASIH och särskilda boenden och äldreboenden i Stockholm skulle ingå i geografiskt indelade kluster. Tanken var att kunna hjälpa varandra och undvika att äldre patienter med sjukdomssymtom (både av covid-19 och andra sjukdomar) skulle behöva hamna på en akutmottagning. Konsultlinjer per telefon upprättades. 

”Äntligen!” var vi många som tänkte. Nu skulle vården få jobba i armkrok med varandra på riktigt. Som vi hade längtat. Nu var det inte avtalstexter och kostnadsställen som stod i fokus – nu skulle vi sätta patienternas behov i första rummet. På äldreboenden finns i dag ingen tillgång till medicinsk syrgas som kan ha en viktig roll vid luftvägsinfektioner. ASIH har möjlighet att förskriva syrgas och stod beredda att ta med detta till boenden och hjälpa till att rädda liv.

All den hjälp vi stod redo att erbjuda förblev outnyttjad. Syrgasen stod kvar i förrådet medan äldre på boenden gick miste om adekvata medicinska bedömningar, behandlingar och symtomlindring.

Men vår konsulttelefon ringde aldrig. Min enhet är en av de största inom ASIH i Region Stockholm, och all den hjälp vi stod redo att erbjuda förblev outnyttjad. Syrgasen stod kvar i förrådet medan äldre på boenden gick miste om adekvata medicinska bedömningar, behandlingar och symtomlindring. Jag har svårt att tänka mig att det bara var hos oss telefonerna var tysta. 

Hur kunde detta hända? Varför blev det inget samarbete kring dessa svårt sjuka patienter?

Privata företag som skyddar sina affärshemligheter prioriterar inte öppenhet mot andra verksamheter, även om det gynnar patienterna.

Jag är övertygad om att svaret finns i den splittrade vårdstruktur som råder i Region Stockholm. ASIH, vårdcentraler och äldreomsorg är alla till vardags styrda i olika vårdvals- och valfrihetssystem, som till stor del bygger på att man enbart ser till sitt eget kostnadsställe.

Privata företag som skyddar sina affärshemligheter prioriterar inte öppenhet mot andra verksamheter, även om det gynnar patienterna. De samarbetskedjor som tidigare fanns har avvecklats, och vi får finna oss i att vara ”konkurrenter” på en vårdmarknad i stället för kollegor och kamrater med ett gemensamt mål: att ge bästa möjliga vård till de sjukaste.

Någon personlig kännedom om varandras vård och kompetenser fanns inte innan pandemin och uppstår inte heller för att ett på pappret fint beslut om ”kluster och samarbete under covid-19” fattas. Strukturen är i grunden redan så söndertrasad. 

De samarbetskedjor som tidigare fanns har avvecklats, och vi får finna oss i att vara ”konkurrenter” på en vårdmarknad istället för kollegor och kamrater med ett gemensamt mål: att ge bästa möjliga vård till de sjukaste.

Ansvaret ligger naturligtvis hos det moderatledda styret i regionen. Genom upphandling har man överlåtit det medicinska ansvaret för dessa sköra patienter på två stora bolag, som i stället för att ha läkare på plats låtit dem ordinera palliativ vård över telefon, trots att de inte känt patienterna sedan innan. 

Det finns strukturella reformer att göra för att riva dessa stuprör som låter patienter ramla till botten utan rätt hjälp. Då måste vårdvalsmodellerna omgående upphöra och vårdcentraler och ASIH tilldelas geografiskt områdesansvar där varaktiga samarbetskedjor till äldreboenden skapas. Då kan personlig kännedom och kontinuitet på allvar bli ett arbetssätt i Region Stockholm.

Våra patienter, vi som är personal och alla medborgare förtjänar bättre. Det här får aldrig hända igen.