Här slog covid-19 ut en tredjedel av hemtjänsten

Det är i slutet på mars och den äldre damen som undersköterskan Anne-Christine Stenbäck besöker varje dag i sitt jobb i hemtjänsten i Kumla har den senaste veckan varit förkyld och haft feber. Enligt Anne-Christine har hon rapporterat symtomen till sjuksköterskorna, men ingenting händer.

– På något sätt tänkte man kanske att det inte drabbar oss, eftersom det inte fanns smitta här än, säger hon. 

Den 2 april när Anne-Christine kommer till jobbet får hon veta att kvinnan har testats positivt för covid-19. Det är mottagningen i Örebro där kvinnan gör dialys som har reagerat på symtomen. Men Kumlas hemtjänst nås aldrig av att kvinnan har testats. Inte förrän hon får ett positivt provsvar berättar hon det själv för hemtjänsten. Den kvällen tar Anne-Christine på sig skyddsutrustning för första gången – ett visir som kommunen tillverkat själv av overheadpapper.

Dagen efter blir hon sjuk i covid-19. 

– Jag fick ont i leder, feber, diarré, huvudvärk. Oron fanns ju hela tiden att man skulle ligga ensam i karantän och få andningssvårigheter, berättar Anne-Christine.

Anne-Christine blir sjukskriven i nio veckor. Hon är den första av personalen att drabbas – men långt ifrån den sista.

 Coronasjuka i Kumlas hemtjänst

Två veckor tidigare har statsepidemio­log Anders Tegnell berättat att smittspridningen gått in i ett nytt skede.

– Vi har en samhällsspridning i Sverige nu, framför allt i Stockholm och övriga storstadsområden. Fortfarande förmodligen på en väldigt låg nivå, men vi följer den här utvecklingen noga. 

Anders Tegnell betonar vikten av att skydda de äldre.

Covid-19

Så spreds smittan – dag för dag

Arbetsmiljö

I Kumla är hemtjänsten vid samma tid upptagen av den omorganisation som ska genomföras i slutet på april. Personalen har länge kämpat emot. I mitten på mars har 101 av cirka 120 anställda skrivit under en namninsamling om att stoppa omorganisationen. Protesterna är förgäves.

Corona pratas det ännu inte så mycket om. Personalen får veta att det räcker att följa basala hygienrutiner. Enhetschefer och sjuksköterskor får i uppdrag att utbilda all personal. Detta ska ha skett under mars, säger arbetsgivaren.

Men en sjuksköterska som vill vara anonym berättar att många var sjuka och missade genomgångarna av hygienrutinerna i början, och att det dröjde innan all personal fått informationen. Hon säger att det fanns stora brister, även hos sjuksköterskor.

Inte ens ordinarie personal sköter det  här med att tvätta och greja efter konstens alla regler. Vi har ju inte tid! Det är in och ut hela tiden.

Den 25 mars genomförs i enlighet med arbetsmiljölagen en risk- och konsekvens­analys av smittspridningen. Arbetsgivaren bedömer risken för brist på skyddsutrustning och handsprit som hög. Åtgärden som föreslås är att man ska tillverka egna visir, samt desinficera och återanvända. 

Veckan efter springer Anne-Christine Stenbäck omkring i en konferenslokal på restaurangen Goda rum i Kumla. Hon kastar boll och leker lära känna varandra-lekar med dem som efter omorganisationen ska bli hennes nya kolleger. Flera ur personalen har ifrågasatt att kommunen genomför de fyra kickoff-tillfällena mitt under pandemin. Men arbetsgivaren har gjort en riskbedömning, det finns möjlighet att sprida ut sig och dessutom finns ingen smittspridning i hemtjänsten just då. 

Samma dag som Anne-Christine blir sjuk, den 3 april, gör kommunen den första inventeringen av vilken skyddsutrustning som finns i kommunen. Den visar att det inte finns ett enda godkänt visir. Personal vittnar om att det även är brist på handsprit, handskar, förkläden och ytdesinfektion. Det gör att man behöver prioritera hårt och omfördela material.

Samtidigt brister kommunikationen – alla hemtjänstgrupper vet inte att det finns skyddsutrustning och var, berättar Kommunals huvudskyddsombud Marie Strömberg. 

Men i Nerikes Allehanda ges en annan läges­bild. Socialchefen Gabriella Mueller Prabin säger att hemtjänstpersonalen inte behöver oroa sig – det finns förkläden, handsprit, munskydd, ytdesinfektion, handskar och stänkskydd. Godkända visir har beställts och är på väg. Bland de anställda väcker artikeln upprörda känslor, eftersom de inte håller med om att det finns tillräckligt med skyddsutrustning till alla. 

– Helt plötsligt går allt åt väldigt snabbt, både handsprit och förkläden. Det blev lite panik och alla skulle ha och då är det klart att det lilla förrådet försvann på en gång, säger Katrin Norgren, undersköterska och skyddsombud.

Bland personalen pyr ilskan. Över att de inte blir lyssnade på, att omorganisationen genomförs trots pandemin, att arbetsgivaren ger en bild utåt som de inte alls känner igen sig i. 

Den 21 april skickas ännu en coronasmittad ­patient hem utan att hemtjänsten informeras. Brukaren hostar på personalen när de hjälper honom in. De saknar skydd för ansiktet. 

Det dröjer in i mitten på maj innan de godkända visiren levereras. Men inte heller då får personalen det skydd som de har rätt till enligt arbetsmiljölagen. Det är engångsvisir som personalen uppmanas att återanvända. Det placeras ut ett visir hos varje brukare som personalen får dela på. Visiren ska spritas av före och efter användning och bytas en gång i veckan. Anne-Christine kommer till en brukare där skumgummit på visiret är skitigt. 

– Det var foundation och hårfärg, det var blått och lila. Eftersom jag är skyddsombud sade jag till mina kolleger att nu tar ni varsitt visir, men då sade MAS att det får ni inte, då sprider ni smittan, säger Anne-Christine.

Kommunen: ”Personalen hade skydd”

Nyheter

Dessutom är det långt ifrån alla som sköter rutinerna som man ska, enligt både arbetsgivaren och personalen. Enligt regionens vårdhygien använde också personal skyddsutrustningen fel.

– Inte ens ordinarie personal sköter det  här med att tvätta och greja efter konstens alla regler. Vi har ju inte tid! Det är in och ut hela tiden, säger Anne-Christine.

Sjukfrånvaron är hög – i maj så mycket som 26 procent. Flera av dem vi pratar med vittnar om personal som har jobbat trots att de varit sjuka, med chefernas goda minne. Det tillbakavisas av arbetsgivaren. 

Personalen i Kumlas hemtjänst är inte ensamma om att sakna rätt skydd mot viruset när pandemin rasar som värst. Många arbetsgivare har svårt att få tag på skyddsutrustning, samtidigt är det oklart vilket skydd som krävs. 

Jag blev som en psykolog under min sjukdomsperiod, jag pratade med hur många som helst som ringde och grät i telefon och var jätteförtvivlade och sade att det var kaos.

Munskydd är en stor fråga i hela landet. I Kumla går kommunen strikt på Folkhälso­myndighetens rekommendation, som säger att munskydd endast krävs om en lokal riskbedömning visar att visir inte räcker. Enligt Kumlas rutiner ska munskydd användas vid ”blöt” hosta, som riskerar att smita in under visiret.

Medicinskt ansvarig sjuksköterska Magdalena Johansson säger att de riskbedömningarna görs av teamet runt brukaren och finns dokumenterade i journalerna. Skyddsombud deltar inte, och det är oklart hur involverade undersköterskorna är. Ingen av dem KA pratar med säger att de varit med om en sådan bedömning, utan bara fått höra att de inte får munskydd.

Samtidigt strider Arbetsmiljöverkets experter hela våren för att Folkhälsomyndigheten ska ändra rekommendationen. De anser att enbart visir inte skyddar mot smitta och att de lokala riskbedömningarna inte fungerar. Och i slutet på juni medger Folkhälsomyndigheten att det inte fungerar och förespråkar munskydd. 

När vi når juli har totalt 42 av de cirka 120 anställda i Kumlas hemtjänst bekräftats smittade. Bland brukarna rör det sig om 17, varav 9 dör. 

De anställda tror att många även smittades av kolleger i hemtjänstens lokaler för att det var för trångt. Flera blir sjuka trots att de inte varit ute hos brukare. 

Omorganisationen innebär att sex grupper blir fyra. I de riskbedömningar som gjordes under våren nämns ökad trängsel i lokalerna på morgonen som en arbetsmiljörisk. 

Enligt socialchef Gabriella Mueller Prabin genomförde regionens smittskydd en hygienrond med anledning av smittspridningen och godkände lokalerna, även om de hade vissa synpunkter på hur man höll avstånd. 

Undersköterskorna menar att omorganisationen var dålig på flera sätt ur smittspridningssynpunkt. Eftersom personalen hamnade i nya grupper med nya kolleger och brukare, kunde viruset spridas till fler.

Arbetsgivaren menar att sjukfrånvaron var så hög att de hade behövt flytta om folk ändå. För personalen blev omorganisationen en extra stress utöver stressen kring corona.

– Jag blev som en psykolog under min sjukdomsperiod, jag pratade med hur många som helst som ringde och grät i telefon och var jätteförtvivlade och sade att det var kaos, säger Anne-Christine Stenbäck. 

De fyra lokala skyddsombud som KA har pratat med tycker inte att de har fått vara delaktiga och haft möjlighet att utföra sitt uppdrag under våren. På samverkan har endast huvudskyddsombudet medverkat, och de lokala skyddsombuden anser att hon inte har drivit på tillräckligt mot arbetsgivaren. 

– I vanliga fall har vi skyddsombudsmöten med cheferna en gång i månaden. Men arbetsgivaren har ställt in dem i brist på personal. De menar att vi behövs i verksamheten, säger Katrin Norgren.

På Kommunals sektion sitter Marie Strömberg, huvudskyddsombud för socialförvaltningen. Hon har förståelse för att det var svårt för arbetsgivaren att släppa iväg skyddsombuden. 

– Jag förstår också de lokala skyddsombuden och jag har tryckt på att de ska få vara med, men om arbetsgivaren säger att vi inte kan avvara dem, då har jag inte mandat att säga emot det.

I början på juli förbjuder Arbetsmiljöverket återanvändning av engångsvisir i hela landet. Först då slutar Kumla med det.

Jag kan inte gå till ett jobb där cheferna bestämmer allt över huvudet på oss, och vi får aldrig någon empati.

När Anne-Christine kommer tillbaka i början på juni efter sjukskrivningen placeras hon på en hemtjänstrunda som hennes kropp inte klarar av, och får inte byta. Valet står mellan sjukskrivning eller att säga upp sig. Hon väljer det senare och får sluta direkt. Hon är förbannad. Inte bara över hur kommunen hanterat smittspridningen, utan också över hur arbetsgivaren ständigt kör över personalen.

 – Jag älskar mina arbetskamrater, jag älskar mina brukare, jag har jobbat med det här i 49 år. Men jag kan inte gå till ett jobb där cheferna bestämmer allt över huvudet på oss, och vi får aldrig någon empati, säger hon.

 Några dagar senare börjar hon i grannkommunen Lekeberg. Där har de inte haft en enda smittad brukare i äldreomsorgen och ingen stor smitta bland personalen.

 När vi pratar i augusti har Anne-Christine fortfarande inte fått tillbaka smak- och luktsinne och känner att något i kroppen är fel. Hon är besviken på sin förra arbetsgivare och att de inte kan erkänna att de inte lyckades skydda de anställda.

– Det talar ju sitt tydliga språk när över 40 stycken ur personalen blir sjuka. 

---

När corona kom till Kumla