Här börjar vägen tillbaka efter corona

– Jag trodde inte det skulle vara så här pass tomt redan nu, säger Anita Andersson, undersköterska på rehabavdelning 85 C vid Akademiska sjukhuset.

Ännu vet ingen om och i så fall när det kommer en andra våg av coronasmitta i samhället. Är det vi ser nu lugnet före stormen, eller kanske efter stormen?

I slutet på våren och på försommaren stod patienter i kö att få komma hit till någon av de 15 platserna. Denna augustitisdag finns endast fem patienter kvar, alla smittfria och på väg att skrivas ut.

I vanliga fall är detta en rehabavdelning i första hand för patienter med hjärnskador och ryggmärgsskador. Men när viruset slog till gjordes den hastigt om till en covidavdelning med fokus på rehabilitering. De ”vanliga” patienterna flyttades ut, och ungefär hälften av personalen följde med.

Hit kom patienter som gått igenom intensivvård eller legat svårt sjuka på en infektionsavdelning. Och de var fortfarande smittsamma när de kom. De möttes av personal med full skyddsutrustning, precis som på en intensivvårdsavdelning.

Förutom skyddsutrustningen. Är det någon skillnad för en undersköterska att jobba med covidpatienter jämfört med ordinarie patienter?

– Ganska mycket, tycker jag. Det har mest varit äldre människor. Och de har varit väldigt tacksamma att ha hand om. Man kan ju inte säga att det varit roligt när det varit corona men det har varit väldigt givande att jobba med de här patienterna, säger Anitas kollega, undersköterskan Catharina Faringstam.

Anita och Catharina visar oss runt på avdelningen. Inne i ett förråd ligger allehanda skyddsutrustning i lådor staplade på varandra: munskydd, visir, handskar och så de märkliga förklädena som mest liknar stora, vita sopsäckar.

– När man sätter på sig dem hamnar de uppe i armhålan, då måste man dra ner dem. Det har varit en utmaning. För när man väl börjar dra ner dem, så går de sönder. Rätt var det var så har man förklädet nere på rumpan. Då drar man lite så här … säger Anita Andersson och visar det prassliga förklädet.

– De funkar jättebra om man inte gör så mycket men när du börjar jobba och när du går, då vet jag inte vad som händer, då ser det ut så här, säger hon och pekar på de stora hålen på sidorna.

Man kan ju inte säga att det varit roligt när det varit corona men det har varit väldigt givande att jobba med de här patienterna.

Det är först nu när alla är smittfria som de varit hänvisade till dessa budgetförkläden. I början hade de annan typ med lång ärm.

Vi går in till Jan Lif. Trots att han är helt smittfri tar personalen det säkra före det osäkra. De har visir och förkläde på sig i all patientkontakt. 

På sitt dalmål berättar Jan sin historia, det han minns. Det är dramatiskt. Och sorgligt. Smittan fick han av sin egen mamma som gick bort i covid-19 den 30 maj, efter att han tagit hand om henne i hemmet. Men då var han redan själv illa däran, och han flögs i helikopter till intensivvårdsavdelningen i Karlstad, på grund av platsbristen i Uppsala. Han var själv nära att dö.

– Jag dog tydligen där i Karlstad men de startade om mig, säger han.

Minnen från den tiden finns inte kvar. Det första han kommer ihåg, om sjukhustiden, är att någon på iva i Uppsala, där han så småningom hamnade, önskade honom glad midsommar. Nu är han inne på fjärde veckan här på avdelningen.

Han kämpar sig upp på sängkanten och berättar stolt att han denna dag, för första gången sedan han kom hit, gått i korridoren helt utan stöd. Och nu värker det i ändan efter att muskler som knappt använts på flera månader plötsligt tvingats arbeta. Trots allt han varit med om och sorgen efter sin egen mor är han vid gott mod och säger att det är det bästa som hänt honom att få komma till avdelning 85 C.

Det är mycket som varit speciellt denna sommar på avdelning 85 C. Också på personalsidan där mycket folk lånats in från primärvården. En av dem är sjukgymnasten Kristian Adolfsson. Han berättar om hur annorlunda det varit för honom med all omvårdnad, alla frågor han varit tvungen att ställa till undersköterskorna, och helgarbetet.

Och så den gåtfulla sjukdomen, covid-19.

– Det som varit otäckt med sjukdomen är det man kallar för tyst hypoxi.  Att patienterna tappar syresättningen men inte upplever det. Om vi blir andfådda då höjer vi vår andningsfrekvens. Och vårt hjärta börjar slå snabbare. Men de har inte haft den kompensationsförmågan så de känner inte att de blir ansträngda, det syns inte på dem. I början blev vi ganska chockade över det, säger han.

Både Anita och Catharina talar flera gånger varmt om samarbetet med personalen utifrån och alla de andra yrkesgrupperna. De hoppas att de kan ta med sig samma arbetssätt när jobbet nu så sakteliga går tillbaka till de vanliga rutinerna.

– Det ska vi försöka få våra chefer att ta med sig, att vi ska samarbeta mer mellan yrkena, säger Anita Andersson.