Jag lärde mig tidigt att om man vill påverka kapitalet så måste man slå där det gör mest ont. Mot plånboken. Det finns nämligen ingen moral i kapitalismen. Om ett företag slutar med något moraliskt förkastligt så är det enbart för att de bedömer att det är bättre för deras affärer. Så vad man behöver se till är att det kostar pengar att bete sig illa. Väldigt mycket pengar.

Det är i ljuset av detta man måste se förhandlingarna om anställningstryggheten.

När Svenskt Näringsliv, SN, fick sina lakejer att trycka på parlamentariskt för indragen strejkrätt så var det en testballong. Hur mycket kommer det att kosta? Svaret på den frågan efter att SN och LO kommit överens var 0 kronor. Alltså inte en enda krona fick de betala för att strejkrätten försämrades.

En annan väg hade ju varit att utlysa generalstrejk, tagit kampen så att det kostat en jävla massa pengar för kapitalet. Det är möjligt att det då blivit en lagändring istället, men då hade kapitalet vetat att det är dyrt att försämra för arbetarna. Och tänkt två gånger innan de gjorde nästa försök. 

I Sverige startade facken en namninsamling. Inget fel på det. Men speciellt dyrt för kapitalet var det inte.

I Frankrike masstrejkade man i 38 dagar mot Macrons planer på att höja pensionsåldern. Och vann! Och det var en dubbel seger – inte bara stoppade det den höjda pensionsåldern – det skickade också ett väldigt tydligt budskap: ”Ska du försöka ta ifrån oss så får du vara beredd på att det kommer kosta.” I Sverige startade facken en namninsamling. Inget fel på det. Men speciellt dyrt för kapitalet var det inte.

Stärkta av framgången med strejkrätten beslöt sig Svenskt Näringsliv och dess lakejer att gå efter lagen om anställningsskydd, LAS. Jag var stolt över att vara med i Kommunal när vi beslutade oss för att hoppa av förhandlingarna. Och blev bestört när vi nu hoppat på igen.

En eloge till Pappers som jag tycker gör den rätta analysen: Att gå in i förhandlingar när det ligger ett lagförslag som är rena våta drömmen för arbetsköparsidan är helt enkelt inte rätt läge att börja förhandla. Och efter att ha varit arbetsplatsombud och skyddsombud i drygt tre år ser jag att vi inte alls behöver försvaga våra rättigheter. Vi behöver stärka dem. LAS är redan i dag fullt av hål.

Vad tror ni blir nästa sak de går efter när de märker att det är gratis att ta från arbetarna? OB? Semestern? A-kassan? Sjukpenningen?

Dessutom …  om vi återigen förhandlar och går med på försämringar för att eventuellt undvika en lagstiftning som är ännu sämre så kommer de att tänka ”Oj, så billigt vi fick detta, då provar vi med …”. Ja, vad tror ni blir nästa sak de går efter när de märker att det är gratis att ta från arbetarna? OB? Semestern? A-kassan? Sjukpenningen? Så länge det är gratis kan du i alla fall vara helt säker på att de kommer att fortsätta att försöka.

För mig personligen så måste jag ta både mina fackliga uppdrag och mitt medlemskap under omprövning om vi återigen förhandlar oss fram till försämringar. När jag inte längre kan stå rakryggad och se mina kolleger i ögonen så är det dags för någon annan att ta över. Strejkförsämringarna var tillräckligt svårsmälta för mig. En gång till blir omöjlig att svälja.